Detta med läxor och föräldrarollen

Jag minns mina barns läxor. De  fick allt jag hade att göra att förefalla helt ovidkommande. En liten lapp av min son gjorde att hela min kväll fick planeras om. Oavsett om jag hade något viktigt eller inte så upptogs jag av det stora uppdraget som vilade på mina axlar. Den goda mamman kopplat till det goda skolstödet, allt av fostran och kärlek i ett och samma uppdrag som givits mig men inte konsulterat mig om vare sig rimligheten eller min förmåga – Läs läxor med mig Mamma!

Det är märkligt besvärligt att vara en utbildande förälder och jag kan villigt erkänna att många gånger var läxorna en källa till osämja och bråk. Läxorna fick mig att känna mig dum och okunnig trots att jag kunde så mycket, mycket mer än det skolans texter presenterade.

Läxorna kom också att synliggöra min sons kunskaper och oftast brister. Dessa skulle jag reparera. Min skoloro blev därför stor och frågor som – Vad gör ni i skolan? Hur undervisar läraren och vad kan du? florerade öppet, oroligt och kom att störa förtroendet jag hyste för skolan. Frågorna förblev också obesvarade. Jag har sedan dess funderat över hur det egentligen kan vara med läxor. Jag tror ibland att läxorna bidrar till att svärta ned skolan och det arbete vi gör tillsammans där. Läxorna kan hemma vid köksbordet – om klassrumsklimatet är tyst och frågor som visar att eleven inte förstår inte tillåts eller ryms i skolan – åskådliggöra att ett barn inte förstår. Som förälder och förtrogen kär och nära tvingas man sedan av sitt barn till absolut tystnad; Berätta inte det för fröken!

Jag läser den här lappen och ser hur min son verkligen hade massor att läsa. Tänk bara att ”göra” de tre världsreligionerna och detta som en läxa bland fler. Som om det gick på ett litet kick. Och de förväntningar min son hade på mina kunskaper i ämnet!

Jag ser hellre en annan form av läxor – de som åskådliggör att eleven kan – de bekräftande läxorna. Det är en Vygotskijtanke!

Anne-Marie