Min profession är min läroplan. Min professions gemenskap kan härledas ur och till läroplanen. Mina ord kan jag hämta och använda ur läroplanen. Jag kan som lärare skriva in mig mellan raderna. Jag kan som lärare tänka högt om raderna. Jag kan göra kreativa insatser för att få liv i raderna. Jag kan undersöka min praktik genom att ta fram en mening ur läroplanen. Jag kan undra hur teorierna, läroplanen och praktiken gifter sig, ja om de nu gör det. Jag kan tänka att läroplanen också visar det jag är utbildad till. Matematiklärarens ämne och innehåll visar också professionens kunnande.
Jag kan fråga en kollega: Hur tänker du om den här meningen ur Lgr 11? Då har jag inlett ett pedagogiskt samtal. Om de pedagogiska samtalens betydelse säger läroplanen:
” … lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas.” Lgr 11, s. 11
Och där står vi i ett mikrosammanhang och ställer oss frågande, undrande och delande. Hur gör vi? Hur ofarligt kan det inte vara att ställa frågor ur läroplanen. Hur undersökande kan vi inte bli i vår egen verksamhet? Vi måste tänka, grubbla, analysera och se till det vi gör. Hur blev det? Hur tänkte vi? Hur kan vi göra? Hur ska vi förändra? Hur ska vi förstå? Hur ska vi variera? Hur gör du?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
