Inga inplanerade händelser idag

Körling fotograferar 2014

Min almanacka skickar mail till mig. I det sägs det att jag inget har planerat för dagen. Så nu kommer det som inte är planerat att överraska mig. Denna dagen, ett liv, tänker jag. Och det lånar jag av Astrid Lindgren. Det är nu och i detta nu händelserna skapas. Och det som följer blir ett äventyr och kanske en gång i livet något att se tillbaka på. Det som inte var planerat blev en del i livets berättelse om själva livet.

För vad kan vi egentligen planera in?

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , | 2 kommentarer

Om det framtida, nutida och dåtida

Om det framtida.

”Tre svarta ekar ur snön.
Så grova, men fingerfärdiga.
Ur deras väldiga flaskor
ska grönskan skumma i vår.”

Tomas Tranströmer: Klanger och spår, ur Dikter och Prosa 1954-2004, 2011

Om det nutida.

”Äntligen kommer mitt liv tillbaka. Mitt namn kommer som en ängel.”

Tomas Tranströmer: Mörkerseende, ur Dikter och Prosa 1054-2004, 2011

Om det nutida.

”Nuets evigt rinnande fläck

nuets evigt blödande punkt.”

Tomas Tranströmer: Sorgegondolen, ur Dikter och Prosa 1054-2004, 2011

Om det dåtida.

”De vill säga något, de döda.

De röker men äter inte, de andas inte men har rösten kvar.”

Tomas Tranströmer: För levande och döda, ur Dikter och Prosa 1054-2004, 2011

Om det fortsatta.

”Därför att ’sista ordet’ sägs gång på gång.

Tomas Tranströmer: Sanningsbarriären, ur Dikter och Prosa 1054-2004, 2011

Publicerat i Litteratur och läsning | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Om det framtida, nutida och dåtida

Astrid Lindgren lär oss rövarspråket

Jag har nyligen avslutat Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren. Jag längtade plötsligt efter lite Astrid Lindgrenberättelser och beslutade mig för att läsa Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt. Den skrevs 1951. Då jag var barn och ung var det många som talade rövarspråket ledigt men jag lärde mig det aldrig. Så här talar man detta språk. Astrid Lindgren förklarar och jag citerar:

”Vov-i kok-o-mom-mom-e-ror sos-non-a-ror-tot o-kok-kok ror-ä-dod-dod-a-ror dod-i-gog”, skrek de.

Vi kommer snart och räddar dig , betydde detta på Vita Rosens hemliga språk. Det fanns inget säkrare sätt att reta de röda. De hade länge förgäves försökt komma underfund med detta märkliga tungomål, som de vita behärskade till fulländning och kunde prata så vanvettigt fort, att det för den oinvigde lät som ett fullkomligt sammelsurium. Varken Sixten eller Benka eller Jonte hade sett något av språket i skrift, annars hade de säkert inte haft några svårigheter att lista ut hemligheten: varje konsonant dubblerades och ett ’o’ placerades emellan. Så blev exempelvis ’Kalle’ ’Koka-a-lol-lol-e’ och ’Anders’ ’A-non-dod-e-ror-sos’.

Det var Eva-Lotta som ärvt detta språk, det s.k rövarspråket, av sin var. Bagarmästaren hade en kväll av ren händelse kommit att berätta för henne, hur han och hans kamrater under pojkåren brukade prata på det där viset, när de inte ville att någon skulle förstå, vad de sade.”

Ja, jag tänker att språket också är något lekfullt och att vi lär oss genom att leka med det.  Jag läste upp den här texten för min en av mina klasser år 2009. Texten föll de för direkt och rövarspråket ville de undersöka och utforska. Sen började de leka Röda och Vita rosen så det stod härliga till. Lika förvånad blev jag som Astrid Lindgrens litterära pappa:

”Eva-Lottas vilda entusiasm för rövarspråket förvånade i viss mån hennes fader, som aldrig hade märkt någon motsvarande hänförelse hos henne, när det gällde oregelbundna tyska verb och dylik, men han satt snällt hela kvällen och tränade henne, och dagen därpå förde hon sin kunskap vidare till Anders och Kalle.”

Ur Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt av Astrid Lindgren, 1951, s. 26 ff.

 

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Stunden då eleven kan få berätta om det där tunga, tunga

Körling fotograferar 2014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi har följts åt en tid. Jag har blivit granskad från topp till tå. Hur-är-hon-mot-andra- elever är en tyst prövning en lärare kan få gå igen innan förtroende och närmande är något eleven vågar pröva och själv våga sig på. Att vara behövande är känsligt. Om man behöver mycket vill man gärna behöva mindre. En hård attityd berättar om att ”jag behöver massor men jag tänker göra det svårt för någon endaste en att hjälpa mig”. Tusen besvikelser ligger till grund för detta. Hundratals missförstånd likaså. Missade kontaktförsök och missförstånd kring vad som sades när kontakt togs. Kanske var kontakten mellan den vuxne och den unge inte varm utan kall och hård.

Som vuxen blir man synad i sömmarna men man ser oftast inte när man blir det. Tomas Tranströmer skrev att döden mäter ut kostymen utan att vi känner till att detta äger rum. Eleven mäter ut läraren utan att läraren ser eller anar det. Olika mätinstrument mäter upp och prövar ut och olika prövningar utsätts läraren för. Det sker innan det där ska berättas, det som tynger ned. Den stilla frågan eleven ställer – kan jag närma mig den här personen, kan jag anförtro mig åt den här läraren – och när det slutligen sker, själva mötet – har de föregåtts av osynliga iakttagelser och lång tid av väntan på det där tillfället. Som lärare är man ofta inte medveten om att just när det händer är det avgörande. För eleven.

Jag hade ett sådant möte med en elev. Omvärlden syntes så besvärlig för den unge. För lite frukost eller ingen alls. För lite av allt möjligt och alldeles för lite av samtal och samspel som bygger på respekten om vem man råkar vara just när man är där man är. Jag minns samtalet. Jag minns ögonen. De sorgsna. Det djupt förtvivlade. Jag tänkte på mumintrollet som blivit förvandlad till oigenkännlighet i en lek som plötsligt inte alls var en lek utan blodigt allvar. Att bli igenkänd som det barn man är då allt är satt ur spel handlar om att våga titta länge. I berättelsen om Trollkarlens hatt tittar muminmamman länge, länge in i de förtvivlade ögon i den som inte gick att känna igen. Denna fullkomliga skräck. Att inte få vara den man är. Med sina försök till kontakt med omvärlden. Med sina ögon som inte ser om inte någon ser in i dem. Jag kände mig som muminmamman under några få minuter. Såg länge in i de där ögonen. Länge, länge. Jag såg ett litet barn. Ett alldeles litet barn. Övergivet.

Jag lade en hand på den unga människans kind. Lät hans röst berätta. Stannade kvar i den stund som var menat för elevens berättelse. Jag som ingenting kunde göra för att världen runtomkring skulle bli bättre och ta bättre hand om den här krabaten. Jag kunde bara lyssna, titta honom i ögonen, finnas där. Och det försökte jag göra. Bara vara där. Våga se in i den där smärtan. Inte vika av med egen oro, förtvivlan eller hopplöshet.

Stå kvar. Vara en stayer.

 

Publicerat i Sorg, Värdegrunden | Kommentarer inaktiverade för Stunden då eleven kan få berätta om det där tunga, tunga

Att läsa källor

Körling fotograferar 2014

Jag brukar alltid gå igenom källorna till de böcker jag är i färd med att läsa. Jag sätter prickar för de källor jag har läst. På så vis har jag en slags förförståelse om det jag kommer att möta eller hur källorna jag är bekant med kommer att ingå i det nya jag ska få ta del av. Då jag tittar i källorna till Jens Andersen biografi över Astrid Lindgren har jag läst 22% av de källor författaren refererar till.

Källorna beskriver hur många bekanta texter jag delar med författaren. Källorna visar också på utmaningar vad att läsa och fördjupa sig i. Oftast sker en sådan läsning efter att jag läst ut den bok där källorna finns. De gånger då jag inte har något gemensamt med författarens källor har jag större utmaningar med min läsning och förståelse. Jag är en nykomling.

Detta kan vi gott undervisa om. Vi kan också undervisa om de listor som berättar vilka böcker författaren skrivit tidigare och vilka år de givits ut.

Publicerat i Källkritik och undervisning | Kommentarer inaktiverade för Att läsa källor

En sörjande människa

P1230437

Jag blir mycket påverkad av att läsa om Astrid Lindgrens tankar om ensamhet, övergivenhet och döden. Alla tre följeslagare i min barndom och i mitt liv. Mitt behov av tröst var stort. Mitt behov av trygghet likaså. Min pappas död kom tidigt. Jag hade lärt mig läsa sol samma dag som jag fick veta att min pappa var död. En värld öppnade sig i språket och genom att jag kunde läsa. En annan värld stängdes. Lamslog. Inom mig väcktes de stora frågorna, de som inte längre kunde hållas stången. Jag kämpade med att förstå vad döden var för något. Föräldrar dör inte ifrån sina barn. Barn ska bara ha sina föräldrar. När en förälder försvinner bort för alltid är det gott att tala om döden och att pappa är död. Han har inte somnat in eller gått bort. Orden förvirrar och skapar föreställningar om att pappa en dag kan vakna upp och gå tillbaka. Jag sörjde som ett barn. Randiga sorgen. Kunde leka på gården för en stund. Leken här och nu befriade. Så plötsligt kunde övergivenheten och frågorna ta fart och sätta leken på undantag och skapa en inre förlamning.

Jag sov dåligt under en lång tid. Alla stunder av ensamhet gav tankarna, fantasierna och drömmarna liv. Pappa skulle komma tillbaka. Kanske nästa morgon skulle han stå där. Bara vara där och så skulle livet fortsätta på sitt lekfulla och ofarliga sätt. Himlen, den svarta med stjärnorna i, tröstade med sitt oändliga täcke. Pappa var kanske där ute. En stjärna.

Jag sov dåligt. En läkare tittade på mig. Jag minns skammen att inte kunna sova. Jag stod tyst inför läkaren. Vad skulle man göra med mig? Läkaren tittade noga på mig.

– Det är inget fel på denna lilla flicka. Sorg är ingen sjukdom. Sorg är sorg och hon sörjer.

Jag vet att orden skapade rymd inom mig. Jag var människa. Jag var precis som alla andra som förlorat någon ofantligt viktig. En sörjande människa. Att få vara människa gjorde mig märkligt nog starkare. Jag minns att jag hoppsade iväg ut på gården. Jag kunde leka en liten stund. Jag hade sorg. Sorg, ingen tvekan om den saken!

 

***

Läser Jens Andersen; Denna dagen, ett liv, 2014

Publicerat i Skriver om ditt och datt, Sorg | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för En sörjande människa

Ensamheten

Körling fotograferar 2014

Som barn var jag ensam. Jag hade många omkring mig. Stor släkt. Men ensamheten var stor. Det kan ha handlat om de stora livsfrågorna jag ständigt bar på. De om döden. De om livet. De om relationerna. Jag blev en stor iakttagare. Läste mycket och sökte svar. Kanske var det pappas död som ständigt nafsade sin påminnelse i mitt liv. Det där avbrottet i relationen som aldrig någonsin gick att reparera. Förlusten som ett barn tvingas göra. Det sätter ensamheten i fokus. Att man slutligen blir ensam. Kommer att bli det. Längtan som aldrig går att besvara eller bejaka. Den som är borta är borta. Och frågorna man har då man är för liten riktas mot ett svart hål. Många nätter satt jag och tittade upp mot himlen. Såg på stjärnorna och valde ut att rikta mig mot en. Jag var ett barn.

I biografin ”Denna dagen, ett liv” berättar Astrid Lindgren om ensamheten. Den nödvändiga livskunskapen, den att vara ensam. Jens Andersen skriver ett fint kapitel om denna ensamhet och om övergivna barn i ”Sorgfåglar och sångfåglar” (s.245). Barn och vuxna måste lära sig att leva med sin ensamhet. Den kunskapen är nödvändig. Och samtidigt. Ett barn får man inte överge. Astrid Lindgren beskrev hur ett ensamt och övergivet barn kan ha ”en mur av ensamhet omkring” sig. Då jag läser om Astrid Lindgren och ensamheten känner jag igen mig. Kanske var det också så att Astrid Lindgren skrev om ensamma barn och hur de satt på parkbänkar och undrade över sina föräldrar och kärleken de längtade efter. Så stor tröst gav böckerna mig.

Det fanns andra barn i litteraturen som jag fick spegla sig i.

 

Publicerat i Barns sorg är randig, Litteratur och läsning | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Ensamheten