Att göras självmedveten hindrar oss från att vara lärande

Postat den 09/01/2015 av Anne-Marie Körling

P1000102

Det svåra med undervisning är att inkludera eleverna fullt ut i den, dvs att inte få eleverna att distansera sig utan delta. Tillsägelser och tillrättavisningar inför en hel grupp skapar distans och medverkar till självmedvetenhet. Eleven sitter där och funderar över de inre frågorna hurvida läraren tycker om eleven eller bygger upp försvar och ilska för att eleven inte känner sig bekväm eller är fylld av skam som gör att eleven inte orkar, vill eller tänker delta i lektionen.

Jag belyser dilemmat via litteraturen.

Ett stycke ur Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” från 1956, s. 27 ff.  Rasmus bor på ett barnhem där fröken Hök håller ordning och reda på barnen. Ibland kommer det fint besök som ska välja ut ett barn att ta hem till sig, denna gång är det den vackra handlarfrun:

”Heter du Rasmus du”, sa den vackra frun.

Rasmus kunde inte svara, han bara nickade.

”Om du skulle bocka dej när du hälsar”, föreslog fröken Hök.

Rasmus blev röd och bockade sig hastigt.

”Vill du ha en pepparkaka”, undrade handlarfrun och tog en från brödkorgen.

Rasmus kastade en snabb blick på fröken Hök – var det lovligt att ta emot pepparkakan eller inte? Fröken Hök nickade, och Rasmus tog kakan.

”Om du skulle bocka dej när du får en kaka”, sa fröken Hök.

Rasmus blev ännu rödare och bockade en gång till. Sedan stod han där och skruvade på sig och visste inte vad han skulle göra. Han tordes inte börja äta på pepparkakan, och han visste inte om det var meningen att han skulle gå eller stå kvar.”

Händelsen visar hur tillrättavisandet väcker skam och undran om vad det är man gör fel och rätt. Det skapar inre frågor och distans till det pågående. Det väcker frågor om man är omtyckt, duger och om man gör rätt eller fel. Den korta berättelsen mynnar ut i ytterligare osäkerhet hos Rasmus. Det slutar med att han blir ordentligt ledsen och överger situationen och möjligheten. Allt sker inför andra barn och inför de vuxna som ska värdera barnet som sitt eget eller inte.

”I detta ögonblick kom fröken Hök ilande.

”Rasmus, din olycksunge”, skrek hon. ”Jag tror du är från vettet i dag. Ska du aldrig lära dig att bära dej åt som folk!”

Tårar av skam och förtvivlan steg brännheta upp i Rasmus ögon och han rodnade våldsamt.”

För att slutligen leda till att:

”Rasmus var försvunnen. Med sin skam och sina omanliga tårar hade han dragit sig tillbaka till avträdet. Det var en fridens ort för sårade själar, det bästa ställe som fanns att glömma olyckor på.”

Det som skapar den här självmedvetenheten är att:

  • tillsägelserna riktas mot personen och inte mot händelserna
  • desperata uttryck som säger något om vem barnet är och att det är olikt hur folk är i allmänhet
  • att tillsägelserna inte är ämnade att skapa möjligheter utan visa på bristerna

Vi kan alltid, alltid fundera över hur vi själva skulle vilja bli tillsagda inför andra. Pröva på oss själva. Och när vi gör det undersöka hur vi reagerar och vilka handlingsmönster situationen kräver av oss. Hur skulle vi själva göra?


Inlägg som berör samma teman:

  1. En minuts högläsning: Den litterära syslöjden, broderandet och att få tyst på klassen
  2. Spiken i rumpan
  3. ”Du har så lätt för dig, sa läraren men det hade jag inte”
Publicerat i Barns rättigheter, Föreläsningar jag ger, Hinder för lärande, Inkludering, Kommunikationen, Misstagen, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Strategier, Undervisningen | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Att göras självmedveten hindrar oss från att vara lärande

Pedagogen säger … berättar Janusz Korczak

Postat den 09/01/2015 av Anne-Marie Körling

”Pedagogen säger:

– Mitt handlingprogram, min åsikt.

– Trots ringa teoretiska förberedelser och endast några års arbete har hon rätt att säga så. Men låt henne bevisa att hennes system eller åsikt kommer från arbetserfarenhet, under givna förhållanden, en given omgivning med givna barn. Låt henne motivera sin ståndpunkt, ge exempel, argumentera.

Jag ger henne rätten att försöka sig på det svåraste, det mest riskfyllda – att göra en prognos, att förutspå vad ett visst barn kommer att utvecklas till.

Men låt henne alltid förbli medveten om att hon kan missta sig. Låt inte någon av hennes åsikter bli en absolut och orubblig övertygelse.”

Ur Janusz Korczak ”Hur man älskar ett barn” HLS förlag 1992


Inlägg som berör samma teman:

  1. Janusz Korczak – detta är hans år!
  2. Om Janusz Korczak på radio! Lyssna!
  3. Janusz Korczak och de ord jag hyser pedagogiken
Publicerat i Diagnos, Janusz Korcak, Kollegialt lärande | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Pedagogen säger … berättar Janusz Korczak

Benedict Cumberbatch om etiketterna vi sätter på andra människor

Postat den 09/01/2015 av Anne-Marie Körling

I DN idag, fredagen den 8 januari 2015, intervjuas Benedict Cumberbatch om sina filmkaraktärer. Cumberbatch säger:

”Jag avskyr alla typer av etiketter, det är som om det vore krig igen. Det här är inte film där det är viktigt att slå fast huruvida Turing var gayaktivist, om han hade asperger eller något annat. Man är lat och farlig om man ständigt måste märka ut människor på olika sätt.”

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. På andra sätt än att säga till på skarpen
  2. Våra språkliga läromästare och något om avståndsspråket
  3. När tror vi på barn?
Publicerat i Undervisningen, Värdegrunden | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Benedict Cumberbatch om etiketterna vi sätter på andra människor

Undervisningen är möjlig att förändra – inte den som är i den

Postat den 08/01/2015 av Anne-Marie Körling

– Undervisningen. Den kan vi ändra, påverka, förändra, sa jag.

Genom att vi fokuserar på undervisningen som objekt kan lärare och elever agera subjekt. Det betyder att gemensam belysning kan vara vad undervisningen ska ge och hur undervisningen kan utformas. Att lägga fokus på vem eleven är och vad eleven måste göra för att vara elev är ett fokus som tar energi och på olika sätt påverkar lärarens känslor och kräver att eleven på anpassar sig. Risken blir att det som krävs av eleven ur elevens perspektiv inte är möjlig i undervisningen. Om vi säger att eleven ska ta för sig mer i klassrummet måste vi också först titta på hur klassrummet och undervisningen ger möjlighet att ta för sig i samma rum. Undervisningen kan också befria eleven från den där självmedvetenheten om att det handlar om vem eleven är som lär sig och de diskussioner som vi lärare kan föra om den där eleven. Att fundera över vilka strategier vi lärare har då vi undervisar är mer intressant än att se hur vi kan få eleverna att ändra sig. När vi har fokus på vem eleven är sätter vi oss i en maktposition där eleven i sin tur känner sig kränkt, ledsen och i bästa fall möter oss med trots.

Undervisningen är ett befriande fokus som gör att vi ser tillsammans på det lärande vi ska utforska i klassrummet. Att läraren håller sig varmt saklig till eleverna där tolerans präglar mötet med elevens tankar och åsikter och där bedömningarna inte är summativa utan formativa och där påverkan sker i det yttre och i det gemensamma. Många gånger tänker jag att det som sägs om elever är något vi aldrig själv skulle vilja höra någon säga om oss. Vi vill bli respekterade som den vi är och vi vill bli sedda som den som försöker och vill delta.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Se inte på eleven, se inte vem kollegan är …
  2. Framtiden handlar om undervisningen
  3. Vad behöver undervisningen?
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 1 kommentar

Om att ha föräldrar – Ur Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt

Postat den 03/01/2015 av Anne-Marie Körling

IMG_0898

Jag läser nu Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, 1951. Och skrattar då jag läser att en förälder dyker upp precis då föräldern inte ska dyka upp. Den där precisionen då föräldern är där och allt det som barnet gör och är i färd med får ett abrupt och nödvändigt slut.

”Å, han skulle bestämt ta och skriva en insändare i ortstidningen: ’Måste man ha föräldrar?’ Visst gillade han både far och mor högt och rent, men denna rent otroliga precision, med vilken föräldrar dök upp i de mest olämpliga ögonblick, det kunde ju driva det tåligaste barn till förtvivlan.”

Astrid Lindgren Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, 1951 s 55 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Astrid Lindgren lär oss rövarspråket
  2. Litteraturens vägvisare och yrkesval
  3. Gröt
Publicerat i Boken i undervisningen, Litteratur och läsning | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Om att ha föräldrar – Ur Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt

Våra helvetesgap

Postat den 02/01/2015 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2014

 

 

 

 

 

I Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter, 1982, finns den där sprickan mellan två världar. Tillräckligt stor är inte sprickan än att det går att hoppa över den men det krävs både mod, vilja och nyfikenhet för att göra det. Då Ronja och Birk lär känna varandra är de på varsin sida om detta helvetesgap. Två världar är åtskilda. Sprickan mellan dem är djup och farlig.

Detta helvetesgap finns överallt. Sprickan mellan två som träter. Sprickan mellan en förälder och ett barn. Sprickan mellan lägren. Sprickan som delar upp och som skapar avstånd. Sprickor som kan repareras då vi tar språnget att förstå den andra sidan och då vi antar perspektivet som följer med att stå där. Sprickan kan bli mindre då vi inser att vi själva kan agera genom att röra oss över den väl medvetna om att den finns och att den påverkar oss. Ibland måste vi helt enkelt lämna något bakom oss och hoppa över till något annat. Världarna möts genom osynliga brobyggen där vi i tanken tar stora kliv över något vi inte trodde oss om för att plötsligt finna oss i att vara där vi trodde vi aldrig skulle befinna oss.

Sprickor finns överallt. I samtalet som kom av sig. I relationen som bröts itu. I kontakten mellan de egna känslorna och tankarna. Sprickorna som blir större då isen lägger sig mellan, då kylan sväller sig stor och tvingar sprickan att bli större och avståndet blir längre. Kylan isolerar, förlamar och medverkar till distansen. Den där inre kylan. Den där oförrätten som håller sig för evigt ung. Som isblock i det inre. Och den där sprickan vi ärver av någon annan. Den som inte är vår egen.

Det krävs något av oss då vi upptäcker sprickor. Medvetenhet om sprickan. Medvetenhet om att vi står på en annan sida av problemet och upplevelsen. Vi kan göra sprickan och klyftan mindre genom att våga oss på hoppet. Ronja Rövardotter handlar om klyftor, om hopp och vad som krävs av oss för att våga språnget.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Den sköra hinnan
  2. Innan vi kan läsa mellan raderna måste vi kunna läsa raderna
  3. att vara barn av sin framtid – att expandera livsutrymme
Publicerat i Boken i undervisningen, Litteratur och läsning | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Det visste vi inte då om vänskapen

Postat den 01/01/2015 av Anne-Marie Körling

P1250913

Det visste vi inte då. Och kanske skulle vi inte alls ha varit hjälpta av att veta det då. Att våra vägar skulle korsas, följas åt och att vi skulle ha mötesplatser med jämna mellanrum. Att vi skulle följas åt. Inte visste vi det den gången vi första gången träffades. Inte visste vi det andra gången heller. Vi visste det egentligen aldrig. För vänskap är inget man talar om. Den talar för sig själv. Plötsligt sitter man framför varandra, över kaffekoppar eller en soppa, och knyter ihop och samman historier från förr med det som hänt alldeles nyss. Det har gått 30 år sedan första gången vi sågs. Inte skulle vi då ha sagt att vi skulle skratta med varandra 30 år senare.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vår språkliga relation … då vi talar om eleverna …
  2. En film om mobbing (och reklamen – hur gör vi med den?)
  3. Det vi känner igen och det vi förstår oss på
Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Det visste vi inte då om vänskapen