Det övas för något årligt återkommande. Med tunga fjät ska ljuset in i verksamheten. Det trallas om pepparkaksgubbar och de tippetippetippas hos små tomtar med lyktor i händerna. Det strålar en stjärna långt ovanför de gråtunga molnen ovanför skolan. Det övas idag.
I varje hjärta armt och mörkt finns en musiklärare. Tippetippetipptapp
Sätter på kaffe. Värmer en lussebulle. Och en till för karaktären gör bakut och vill ha mer, en bulle till. Står alldeles stilla en stund. Lyssnar till vinden utanför. Så stilla är det här.
Dammtussarna ligger där de ska. Jag öppnar boken. Den lovar mig ett minne. In i gatuvimlet hamnar jag. Det dunkelt där jag är. En annan tid. I en annan värld. I ett minne. I en svartvit bild.
Språket är lätt. Det går att förstå vartenda ord. Inget ord retar mig och gör mig vilsen. Meningsbyggnaden är enkel. Men sedan är jag förlorad. Jag befinner mig i en annan tid. I något annat drama. Det tycks mig vindstilla där. Bilderna inom mig är svart-vita.
Boken spionerar på mig. Jag är avslöjad.
Elevens gensvar. Eleven har fått lyssna till en engelsk saga och den finns sedan att läsa för självständig läsning. Däremellan får eleven undervisning i gemensam form, i vägledd undervisning, i parundervisning och slutligen enskild. Så har jag organiserat min undervisning. Jag ser allvarligt på hur elever får lära sig läsa och fortsätta utvecklingen av läsförmågan. Det måste vara en av de viktigaste uppdragen vi har i skolan idag, den att vi kan ge undervisning och ständigt underhålla undervisningen i text.
Jag läser texter ur böckerna i skolan. Jag läser för att förstå hur texter kan öppna världarna men också hur de mycket effektivt kan stänga dem för läsaren. Jag tänker på läsförståelse och faktisk läsförmåga, den att få ihop bokstäverna till ord och orden till meningar som kan läsas i sådan hastighet att meningen inte faller sönder utan hålls samman. Jag funderar på vem som kan läsa och vem som förstår. Jag läser matematikbokens lilla introduktion och finner mig hjälplöst utanför trots att jag kan utföra uppgifterna för att jag haft en lärare som visat vägen och bänt upp mellanrummet mellan mig och texterna.
Jag tänker på de elever som varje dag, lektion efter lektion, upplever sig utanför. De som inte kan på egen hand läsa de sidor som krävs av dem då vi säger att de ska läsa från sidan 37 till 48 över en lektion eller som läxa. Jag har läst texterna jag själv inte kan förstå. De finns i skolan.
Det handlar inte om att att texterna ska tas bort. Nej, tvärtom. De får gärna finnas men tillsammans med en lärare som är där och bjuder in eleverna i dem. Språket, orden och meningsbyggnaden, ska vara något vi delar med varandra och så måste vi ge andra texter som gör att läsning kan upplevas med sin mångfald. Det betyder att högläsningen ska vara en daglig textläsning som ges eleverna. Fyra minuter högläsning kan inleda en lektion. Fyra minuter kan avsluta den. Genom att ge högläsning kan eleverna möta olika litteratur och få möta dem genom lärarens röst och generositet.
”Det fanns trädgårdsmästare som odlade frukt och grönsaker. Hovslagare såg till så att hästarna hade skor. Bagare bakade färskt bröd varje morgon. Skräddare och sömmerskor sydde och lagade kläder. Snickare behövdes för att bygga och laga slottet. Målare dekorerade möbler och väggar. Skomakaren tillverkade och lagade skor. Krukmakaren drejade krukor, muggar och fat. Stalldrängarna skötte om hästarna.”
Alla förslag jag ger kan generaliseras och skapa undervisningar där vi är. Här är det yrken vi kan lyfta. Vi kan också fundera över platser där yrken skapas och varför.
Idag deltog jag i en lektion där elever och lärare talade arabiska. Jag lyssnade till samtalen, jag följde med då eleverna läste ur böckerna och jag förstod väldigt lite av det som berättades. Då läraren vände sig mot fönstret och pekade ut mot något där kände jag mig lättad. Utanför stod två träd och över dem en blågrå himmel. Jag tänkte att nu förstår jag lite, lite grann. Läraren är lugn och eleverna aktiva. Jag är där men kan inte delta. Jag kan bara försöka förstå.
Jag tänker på alla barn som sitter i skolan och som försöker förstå. Att uppmärksamheten handlar om att delta och ständigt försöka förstå det som sägs utan att något pekas mot utan allt som sägs handlar om det som ska ha en bild i föreställningsvärlden och aktiveras genom texter, samtal och ordförrådet. Det man inte har och det man försöker skaffa sig.
Det är nyttigt att försätta sig i hur det är för eleverna. Lektionen jag deltog i var en fin lektion som innehöll miljöbeskrivningar och om hur vi handskas med miljöförstöring och hur vi kan verka för miljön – och det var då läraren pekade ut mot himlen och träden.
Jag rekommenderar gärna och varmt Gunilla Boréns konstsaga Trollets hjärta från 1994. Det är en saga jag läst för många elever oavsett årskurs. Från årskurs ett till årskurs nio.
Jag högläste den för mina egna barn då de tumlade runt med sina hormoner och låg i sofforna och växte så att de knakade. De hade vuxit ur högläsningen sa de med tonåringarnas triumf i rösterna. Då högläste jag högt för mig själv. Bland annat övningshögläste jag just Trollets hjärta. Den tar 60 minuter att läsa. Vid 30 minuter fick jag ett plötsligt kaffesug och tog en paus för att göra kaffe. Då blev det liv i mina barn. De sa med spruckna stämmor att de tyckte jag var dum som slutade precis då det var som mest spännande. Och ja … vi kom att sätta oss runt köksbordet, jag med mitt kaffe och min fortsatta högläsning och de med sina långa armar och sina vuxendrömmar.
Låt oss titta på inledningen. Jag tänker ur ett lektionsperspektiv. Jag vill gärna problematisera följande:
****
”Det var en gång en rik bonde. Hans gård var stor, hans åkrar var stora och hans skogar var ännu större. Han hade många hästar och kor, får och höns, men han hade bara ett barn. Barnet var en liten flicka och bonden älskade henne mest av allt. Hon var hans ögonsten.
Nära bondens gård låg en liten stuga. Torparna som bodde där hade nästan ingenting. De ägde inte ens stugan de bodde i, så de måste arbeta åt bonden hela dagarna för att få bo där. De hade inga kor, ingen häst och inga får, men de hade i alla fall ett litet barn. Barnet var en pojke.”
****
Dessa två stycken speglar skillnader. I den första beskrivningen nämns ingen annan än bonden. Han är ägare av åkrar, skogar och djur. Han hade dock inte fått fler barn än ett; ”Han hade bara ett barn.”
I det andra stycket finns det två hårt arbetande personer. De som beskrivs som torpare. Man kan anta att de är föräldrar och att de trots sin fattigdom i alla fall hade ”ett litet barn.”
Jag skulle ge dem en modell.
”Det var en gång en rik president. Han regerade över landet och hans rike var stort och sträckte sig längre än han själv kunde se. Hans rike var stort, hans skattkistor större än du kan föreställa dig och hans skattkammare den största i världen. Presidenten hade många flygplan, bussar och minst tolv bilar, men han hade bara ett litet barn. En liten pojke som inte alls förstod sig på att han hade en så rik pappa. Presidenten älskade sin son och vakade över honom med sin faderliga blick.
Nära presidentens slott låg ett litet plåtskjul med ett tak som inte alls höll för vind och vatten. Där bodde ett strävsamt par som inte ägde någonting alls. De samlade burkar och gick varje dag in i matvaruaffärerna och pantade dem för att kunna köpa sig det nödvändigaste. Deras fickor gapade tomma varje kväll. Inte ett öre fanns kvar att spara så deras skattkistor hade till och med raderats ut ur deras ordförråd. Deras stora glädje var deras dotter. De hade i alla fall en dotter tänkte de. Deras pärla. Deras diamant.
***
– Man vill veta fortsättningen, säger någon jag läser upp detta blogginlägg för. Vad händer sen? Det kan Gunilla Borén få berätta. Slå dig ned och lyssna till sagan.
Det tar många sidor innan jag börjar förstå, kanske ana, hur författaren använder sitt språk. Det tar flera kapitel innan jag kan delta med svar eller aha-uttryck och då jag tror mig kunna lägga det pussel jag fått se bitarna av utan att förstå helhetens bild. Men jag fortsätter att läsa.
Då jag var barn högläste man för mig. Det höglästes ur bibeln varje jul. Och från julafton till julafton kom berättelsen morfar högläste bli en aning mer begriplig än då jag lyssnade som ettåring, tvååring, treåring … och som femtonåring. Det slår mig att jag inkluderades i berättelser utan att man tog hänsyn till mig som den som skulle förstå allt genast och omedelbart. Ingen satte mig under lupp och undersökte om jag förstod, jag var aldrig fotograf, detektiv eller spågumma. Jag var en lyssnare bland lyssnare. Vi var många, många lyssnare i olika åldrar som lyssnade till samma text som på olika sätt växte med sina innebörder och vävdes samma med vilka vi var och hur våra liv såg ut.
Idag läser jag en ny bok och det tar mig tid att anpassa mig till författarens sätt att skriva. Jag förstår inte riktigt vad berättelsen handlar om men jag vet att jag kommer att få ett sammanhang och att litteraturens frågor till mig inte genast går att besvara. Jag läser inte mellan raderna till en början. Jag läser på raderna. Jag läser långsamt för meningarnas uppbyggnad i boken är olik den förra författarens ordval och bygge. Det är som att möta en nykomling och långsamt lära känna denne genom att vilja mötet. Jag vill inte förstöra genom att genast tro mig veta, genast söka svar i min spåkula utan våga vara oförstående men närvarande och stanna kvar för att lyssna in om det jag ännu inte vet.
Vi kan läsa för barn för att ge berättelserna i sin helhet. Låta språket flöda genom hela bokens uppläsning. Vi kan lita på författarens vilja att berätta. Den undervisningen kan vi också ge. Den där vi kravlöst ger. Där språket rinner fram som språket rinner fram.
****
Vad jag menar är att vi måste läsa mycket och ofta. Ge litteratur. Vi ska också undervisa. Undervisa i hur att förstå, hur att läsa, hur att utforska språket, hur att förstå hur texten talar till en annan text, undervisa och bjuda in i språket genom samtalet om den. Om textundervisning ska vi utveckla många undervisningar. Men vi måste också ge eleverna flödet i berättelserna.
Ibland är det mer än okej att störa
Detta hände när jag slutade läsa en sommar
Ingen frågar mig längre vad jag ska bli när jag blir stor
Känslan av att kunna cykla gör mig fortfarande lycklig
Det som inte får hända på en begravning
Händerna och generationernas görande
Man blir aldrig för gammal för kurragömma
Att läsa sig till ett humleintresse
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Om skärmstopp och den viktiga ögonkontakten
Högläsning ger vinster som inte går att mäta
Föräldrar ska inte träda in som lärare
Låt oss bli lite mer som världens bästa Karlsson
Därför fortsätter jag envist att hälsa på alla elever jag möter
Inom varje stökig pojke finns en vetgirig elev
Det är inte skryt att berätta om sitt viktiga arbete som lärare
Läslistorna är här – låt oss läsa
Läsförmågan får aldrig överges och bli en förväntad kunskap
Vi måste väcka liv i lärares tystade kompetens
Nu är nyfikenheten viktigare än förra årets dystra resultat
Låt oss aldrig bli för gamla för barnböckerna
Så drabbar stressen både lärare och elever i skolan
Skolan är det bästa skydd våra barn har
Stöts man ut från skolan, stöts man ut från samhället
Det räcker inte att säga att vi är en läsande skola
Så försvinner elevernas rädsla för att göra fel
Om högläsning på ett främmande språk
En sommar utan läsning – då gick min hjärna i dvala
Det gör fysiskt ont i mig när eleverna inte får läsa det de vill
På rasten är han kung, i klassrummet ”dum i huvudet”
Livsviktigt med böcker för att barnens fantasi ska flöda fritt
Att banna en bok är att banna ett barn
Barn läser inte för att göra vuxna glada
Om lyssneläsningen – inte antingen eller – utan både och
Låt oss inspireras av alla lärare i litteraturen
Vetgirigheten får eleven att låna böcker från översta hyllan
Min respektlösa fråga gav mig en funderare
Fler borde ha min mammas tillit till skolan
När läsningen inte fungerar – lägg allt annat åt sidan
Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord
Pajkastningen mellan hem och skola är destruktiv för alla
Galet att lärare inte vågar vara sjuka
Vi lärare har mycket att lära av varandra
Läs gärna porträttet i Läraren Här
Böcker jag har läst 2026:
Böcker jag lyssnat till 2026
Böcker jag läst under sommaren 2025:
Böcker jag läser under december 2023:
