Anne-Marie Körling

Om vi misslyckas … kanske hellre då vi misslyckas är det hur vi kan lösa det vi misslyckas med som är vad vi kan uppmärksamma. Om mina misslyckanden leder till att jag resignerar, inte längre vågar och slutligen ger upp är misslyckandet konserverande. Det stannar kvar och blir en del av mig. Kanske är det vad elever känner då de säger att matematik inte är min grej eller man behöver inte kunna det eller det. Kanske är det vad man gör då man undviker att ta grönt kort i golf eller köra upp för att man är livrädd för att misslyckas. Misslyckandet som kryper in. Gör sig stort därinnanför. Lamslår.

Det största misslyckandet är att inte längre våga, bli rädd, undvika och ta omvägar runt för att slippa. En lärare måste skapa en miljö där det inte längre är farligt att misslyckas. Det ska inte vara förödande att skriva ett f på ett prov. Det ska däremot vara startpunkten för lärare och elev att stötta, följa, utmana eleven över känslorna och göra dem åtkomliga genom språket och genom att börja tänka. Känslorna kan vara så starka och så djupa att de sätter sig i eleven. Alla misslyckanden måste vi tala om – men kanske inte som misslyckanden utan som en del av lärandet. Vi kan inte. Vi kan lära oss. Därför måste många uppgifter vara av det slag att vi får träna och att vi får öva, mindre av prov på att vi genast kan.

Det ska vara meningsfullt att missslyckas, ja om vi nu ska kalla det för misslyckanden. Vi kanske kan kalla det för lärande.