– Jag bara älskar att vara tillbaka till skolan, säger en elev.
Övrigt är för oss att tänka.
– Jag bara älskar att vara tillbaka till skolan, säger en elev.
Övrigt är för oss att tänka.
Jag pratade med en liten elev i förskoleklass. Och efter det kom en elev i årskurs nio. Samtalen så olika. Den lilla nya eleven såg på skolan med stora ögon. Den elev som snart går ut årskurs nio med mer vana. Och allt det som den lilla inte ännu kan och det den stora eleven kan: geografin, historia, matematik, svenska språket, hem- och konsumentkunskap, bild – allt det som finns i skolan. Dessa kunskaper som också skiljer dem åt, den som nyss har börjat skolan och den som snart ska lämna den.
Den lilla skulle bli ambulansförare. Den stora kanske också ville bli det. Den lilla elevens yrkesval syntes så självklart. Den äldre eleven inte alls. Man får se helt enkelt. Man får se!
”Det fanns en musiklärare som gav mej lust att spela gitarr. Och som hjälpte mej med några ackord och visade mej hur man spelar ett blues-intro. Och framför allt: Det fanns en bildlärare.
Han ett Björn. Och han lufsade omkring som en sån inne i sin bildsal också. Jag kan se honom framför mej. Skolans spretigaste frisyr. Skolans säckigaste kläder. Jag kan höra hans röst. På lugn och trygg småländska sa han vänliga ord, både uppmuntran och kritik. Och han hjälpte till att bygga upp mej när allt höll på att rasa. Bara genom att vara människa, lite mer människa och lite mindre lärare. Lite mer på riktigt.”
Ur Per Nilsson; Ett annat sätt att vara ung, Rabén & Sjögren, 2000 s. 81. De efterföljande sidorna förklarar vad skolan säger och vad skolans ord egentligen betyder. En läsning för diskussion i lärarkollegiet. Sant eller inte? Och om? Vad gör vi då?
”Vägen hade legat så klar för början. Naturligtvis hade hon velat bli folkskollärarinna, det var ju därför hon gick här! En annan bana än lärarinnans kunde hon helt enkelt inte tänka sig, levande material, växande själv att leda på samma vägar där hon själv hade funnit frid, mot samma mål som skänkte henne själv styrka. Att hon ville till folkskolan hade åtskilliga orsaker. En var just att den bjöd på större möjligheter att vinna ett starkt inflytande över eleverna. En ämneslärarinna i en privatskola går från klass till klass, för barnen blir hon alltid en bland ett dussin ständigt växlande, mer eller mindre okända figurer – medan en folkskollärarinna undervisar en och samma klass i alla ämnen, följer den genom åren och på så sätt blir en och oförliknelig för barnen, med ett inflytande som bara står föräldrarna efter. En annan var att hon ville till folket – ja, inte med citationstecken, för de var folket, de var de riktiga, de vanliga människorna, där hon måste känna sig höra hemma, därför att hon inte ville vara annat än riktig och vanlig, enkel bland de enkla /… / Framtidens lockelse hägrade för henne i form av en regnig storstadsgata i höstgryningen – arbetets väg och vardagens fest. Med andra ord: Folkskollärarinnans livsäventyr.”
Ur Karin Boye: Kris, 1992, s. 85
”Vad gör ni i skolan?” frågar Madlän.
”Tja, vi spelar brännboll,” säger jag.
”Vi lär oss bokstäverna. Och hur saker ser ut. Som jordklotet, till exempel. Och hela världen.”
Ur Karin Stjernholm Raeder; Rut-Emma, En bok för alla, 2000
********************************************************
Jag måste härma:
– Vad gör ni lärare i skolan, frågar en skolfrågare.
– Tja, läser läroplanen, undersöker kursplanerna och så funderar vi hur vi kan göra spännande lektioner för elever.
– Sen lär vi oss hur vi ska bedöma, inte med stjärnor i kanten, utan så att eleverna vet att de kan ta sig ut i världen rustade för den.
Här är en yta för er att ställa frågor, gensvara, undra, tänka och diskutera. Jag tackar för denna dag. Nöjd, glad och mycket utmanad känner jag. Vi har läroplanen ihop.