Anne-Marie Körling

”Vägen hade legat så klar för början. Naturligtvis hade hon velat bli folkskollärarinna, det var ju därför hon gick här! En annan bana än lärarinnans kunde hon helt enkelt inte tänka sig, levande material, växande själv att leda på samma vägar där hon själv hade funnit frid, mot samma mål som skänkte henne själv styrka. Att hon ville till folkskolan hade åtskilliga orsaker. En var just att den bjöd på större möjligheter att vinna ett starkt inflytande över eleverna. En ämneslärarinna i en privatskola går från klass till klass, för barnen blir hon alltid en bland ett dussin ständigt växlande, mer eller mindre okända figurer – medan en folkskollärarinna undervisar en och samma klass i alla ämnen, följer den genom åren och på så sätt blir en och oförliknelig för barnen, med ett inflytande som bara står föräldrarna efter. En annan var att hon ville till folket – ja, inte med citationstecken, för de var folket, de var de riktiga, de vanliga människorna, där hon måste känna sig höra hemma, därför att hon  inte ville vara annat än riktig och vanlig, enkel bland de enkla /… / Framtidens lockelse hägrade för henne i form av en regnig storstadsgata i höstgryningen – arbetets väg och vardagens fest. Med andra ord: Folkskollärarinnans livsäventyr.”

Ur Karin Boye: Kris, 1992, s. 85