Anne-Marie Körling

Jag har kunnat läsa i 47 år. Jag lärde mig skolläsa då jag var sju. Jag kunde läsa innan men skolan hade sitt eget sätt att lära mig läsa. Jag ljudade mig fram till bokstäverna och hur de lät. Jag tror det var en viktig sak att göra. Jag minns mitt första riktigt ljudade ord och min nyupptäckta läsförmåga. Jag kunde läsa sssss-oooooo-l. Sol! På skolvis. Innan kunde jag läsa bilden, se strålarna från solen, se själva solen i teckningen.

Jag funderar över läsförmågan. Vi säger att vi kan läsa då vi kan koda av. Jag kan koda av men har fortfarande mycket svårt att förstå exempelvis Skattemyndigheternas språk. Jag kan läsa vad de vill säga men jag kan inte omsätta orden och riktigt förstå meningarna. Jag vet att jag tröttnar snabbt då. Jag vet att texten har något mycket viktigt att säga mig. Men det fungerar inte. Särskilt inte då texten är väldigt liten och nästan som den vore förminskad. Kanske är det jag som känner mig förminskad som läsare. Jag har inte förmågan att läsa och förstå.

Annat är det med det jag ger mig sjutton på att jag ska förstå. Då kan jag återkomma till den texten hur många gånger som helst. Jag kan läsa Lev Vygotskij i flera år. Samma text om och om igen. Jag läser djupare. Jag läser ännu djupare. Jag söker mig in i orden och meningarna. Försöker se vad det som sägs betyder för mig. I mitt djupa inre. Och jag måste återkomma till de texterna som utmanar mig. Jag vill verkligen förstå. Min läsförmåga är av ett helt annat slag då.

Jag kunde läsa som mycket litet barn. Den mest känsliga läsningen var det. Människors ansikten läste jag av. Kroppshållningen hos den och den läste jag av. Jag läste av min mammas röst och min pappas. Jag läste av tanten på bussen. Jag läste av hennes ögon och jag läste av hennes leende. Den läsningen gick ibland inte ihop. Jag litade på ögonens text och såg leendets yta. Jag läste av biljetten jag reste med och som jag fått hålla själv. Jag läste av hålen konduktören hade gjort för att visa att biljetten nu och för alltid var förbrukad. Jag läste av mina händers livslinjer och jag läste in leken där stenarna man kastade upp och fångade på händerna översidor skulle berätta om hur många barn jag skulle få. En gång stannade 20 stenar på handen. Vi skrattade, vi barn som lekte, och löste dilemmat med att ta större stenar för att sia om vår framtid. Jag läste av min mage som kurrade hungrigt. Jag läste av och läste in. Jag kunde läsa. Men inte bokstäver och ord. Men alla bilderböckerna. Dem kunde jag läsa. Också den handkolorerade bilden i familjebibeln där orden var högtravande och väldigt obegripliga. Jag kunde läsa.

Jag satt över böckerna som barn. Det ansågs farligt. Vissa böcker farligare än andra. I tonåren blev vissa böcker så farliga att de diskuterades i TV. Och det var jättefarligt att vara en person som hängde över böckerna. Man kunde bli introvert och få märkliga idéer. Ute skulle man vara. De där farliga böckerna läste jag. Jag läste också på det sätt som kunde räknas till introvert. Men jag upptäckte världar som gjorde mig till resande. Jag reste in och ut i människors liv, till platser jag aldrig besökt, in och ut i världar där en garderobsdörr var porten till det andra. Jag läste mig aldrig in i de vuxnas tankar om det jag läste. Jag stängde den dörren.

Som ung läste jag barnpsykologi. Det har jag fortsatt göra. Och språket har förändrats i dem. Begreppen är tyngre och måste packas upp om och om igen. Min kunskap öppnar upp kunskap. Ibland läser jag och inser att jag inget förstod och jag måste förstå på nytt. Åh denna läsförmåga!

Denna läsförmåga som ständigt utmanas. Hur blir jag någonsin färdig och klar? Givetvis aldrig. Att skolan inte har läsundervisning i alla stadier, i alla ämnen, i alla årskurser, i alla böcker är märkligt. Vi måste betrakta läsning och läsförståelse i ett mycket vidare perspektiv än de första tre åren i skolan. Vi måste, vi kan och vi bör!

Det är i undervisningen texten ska vara! I undervisning och samtal.