Besök i en japansk klass 2011
Jag fick en fråga om teknik igår. Via sms och digital skrift. Vad jag tänker om det enkla. Pappret, pennan och handskriften? Jag hörde mig själv säga att det är stora saker vi pratar om. Papper och en penna, handskrift och en människa som skriver. Det handlar i djupet om demokrati. Rätten att skriva, använda pennans bläck, och pappret av vilken sort som helst, oavsett kvalitet ett ark att skriva på, en pappersbit med ord och meningar. Rättigheter.
Också i skolan ska vi tala om rätten till pappret, pennan och handskriften. Det är stora saker egentligen. Sätt en bit papper om än så liten, ge en penna med nästan ingenting av blyerts eller bläck för Isaak Dawit att skriva på. Betänk att vi äger våra ord, våra tankar och att pappret och pennan och att dess kraft är outgrundligt stor.
På pappret blir vi till. Vi skapar något i det yttre. Genom det vi gör i det yttre når vi också ut till mottagare. Ansvaret om orden vilar hos mottagaren. Avsändaren ansvarar också för sina ord. Vi kan mötas eller skiljas via några ord på ett papper. Meningar kan gå samman och meningar kan gå isär. Om jag skriver att jag saknar dig är det inga tomma ord. Att få en liten pappersbit med krumelurbokstäver – E du arj på mej – är ett livsviktigt meddelande från en liten världsmedborgare som förstått att skriva ut sig själv till en mottagare. Kraften i bokstäverna, orden på pappret med pennan.
Jag älskar det digitala. Jag underbarar det interaktiva. Men att kasta ut fundamentet för kommunikationen det tror jag inte alls på. Jag tror på mångfalden i klassrummet. Jag tror på läraren som ger pappret till eleverna, pennan som kan vässas, och möjligheten att skriva.
Kanske vi ska fundera över det vi tar för självklart. Kanske vi skulle fundera över vad ett papper är, en penna betyder och vad orden vi formulerar kan skapa. Kanske vi alltid ska fundera över vilka vi själva är med ett papper, en penna och våra ord. Någonstans i den diskussionen kommer ordet demokrati och det fria ordet att sända fram en påminnelse. Ingenting är att ta för självklart.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
