Det var i min mammas döda boning jag mötte min egen Tomas Tranströmer. Jag stod i andnöd vid en säng där kroppen fortfarande kunde anas med ett avtryck mot en kudde. Och förnimmelsen av hennes doft stilla kvar i täcket. Jag stod där och pillade på sakerna. De hade nu helt andra betydelser. Vem var min mamma?
Böcker ger alltid svar på vem en människa kunde ha varit. Boktitlar skapar en möjlig föreställning om vem den läsande var eller ville bli, sökte eller gick i dialog med. Vad läste min mamma? Och över min ensamhet och ännu så ordlösa maktlösa sorg sökte jag ett nytt svar på min oställda fråga – vem var min mamma?
Jag hittade böcker med utklipp. Jo, visst, hon hade besökt bokmässan i Göteborg. Hamnat på fotografiet som Svenska Dagbladet presenterade till artikeln om att kvinnorna läser, kvinnor läser. Och kvinnan som var på bild var min mamma. Hon läste.
Och ur böcker ramlade andras meningar ut. Ur Tomas Tranströmers bok föll ett litet brev med snirklade bokstäver. Ett frimärke på ett kuvert visade en annan stad, ja till och med ett helt annat land. Jag vågade mig på att läsa brevet. Ett kärleksbrev. Min mamma? Kär? Någon förälskad i henne? Hemligheterna blir offentliga då döden avskrivit andemeningarna i det levande. Min mamma hade ett alldeles eget liv. Och hur mycket större blev inte hennes person, väsen och …
Jag höll boken i handen. Struntade egentligen i författaren och bokens titel. Det var brevet. Det var brevet. Några dagar senare läste jag också boken, avläste relationslöst författarens namn, och läste dikten som stod på sidan där brevet stoppats in. En slags textrörlighet ägde rum. Den med brevet. Den till sidan brevet låg. Och de tummade sidorna. Läsningen. Den omlästa sidan. Den tummade sidan. Och hjärtat som bultade av känslor hos läsaren. Vad hade ägt rum? Vad hade berörts? Jag ärvde boken. Jag tog min mammas författare till låns en tid.
För att söka ett slags svar på Östersjöarnas hungriga rovdjursvågor och dödens slutgiltiga punkt. Förlisningen. Estonia. Det tog dagar att låta min mamma dö. Det tog år att förstå att hon en dag inte skulle kliva över tröskeln till sitt hem och säga – jag är hemma igen. Jag tänkte mig Tranströmers bok som ett lån. Jag lånar den en tid. Så tänkte jag. Jag lämnar åter boken då hon begär den.
Jag ärvde dikt och författare utan testamente. Men jag har sedan många år min egen relation såväl till ord som till författaren. Jag har fått det vardagligt nära att bli större i praktiskt taget allt. Det finns djupare innebörder i det mesta. Minnen kan väckas ur en doft av någon som försvann. Och skorna som gapade tomma i tamburen gapade tomma men inte innehållslösa. De hade burit en människa. Och människan kunde fortfarande anas i sneda klackar, slitna skosnören och ovanför kappan, den i tweed som i saknad hängde ensam på en galge. Döden hade redan mätt ut alla förgängliga mått och begärt sitt.
Berättelserna fortsätter om den som dött. Trots att pennan, kaffekoppen och dagens tidning aldrig mer skriver nya rubriker här där hon hade levt.
”… pennan. Den vilar stilla på bordet.”
läser jag i Tranströmers dikt. Jag har accepterat den yttre tystnaden. Och välkomnat den inre rösten och dialogen. Döden är fysisk. Det tar lång tid att dö. Mitt minne har en levande relation till det som inte längre är. Samtalet fortsätter. Mina nya frågor har gamla svar. – Ja, jag vet mamma. Jo, det är sant. Don´t worry-be happy. Så sa du. Jag tror jag har förstått lite av det du menade. Men det tog lite tid. Här sitter jag nu med boken.
Jag gråter. Så fint skrivet.