Språket. Jag blir mer och mer övertygad om ordförrådets betydelse och begreppens storhet i undervisningen. Det finns inga begrepp vi kan ta för givna. Vi kan alltid fylla på dem och utvidga betydelserna så att eleverna får fylla dem med sina vardagsspråk. Göra dem levande och begripna. Därför måste de alltid finnas i undervisningen. Därför måste vi föra en diskussion om dem, påminna oss om dess storhet.
Jag läser nu Karl Ove Knausgård Min kamp (2013). I ett litet kort stycke ser jag hur författaren beskriver hur hans pappa tänder en cigarett. Mycket enkelt kan man ju skriva ”Pappa tänder en cigarett.” och så är det klart så. Knausgård använder orden:
- tändsticksask
- svavelhuvudet
- plånet
- sprakande
- antände
- lågan
- cigarettlukten
- svävande
- fönstret
för att beskriva att hans pappa tänder en cigarett. Genom orden kan vi se sambanden, dvs, om vi undervisar om dem på detta sätt. Orden först. Lek med fantasin kring dem. Berättelsen vi skapar genom att använda orden själva. Meningarna vi kan fylla ut genom att få ord att bygga runt. Det är stor undervisning att ge eleverna detta språkliga utrymme och göra texten större. Därefter kan vi berätta och högläsa hur Knausgård bygger ut sin berättelse:
”Det rasslade som i en tändsticksask, strax därefter hördes det korta ritschet från svavelhuvudet som drogs över plånet, och det sprakande ljudet när det antändes, som liksom sjönk ned i den efterföljande lågans tystnad. När cigarettlukten några sekunder senare kom svävande in i köket böjde Yngve sig fram och öppnade fönstret så tyst han kunde.”
Ur Karl Ove Knausgård Min kamp 1, 2013, s. 24
Ha det pedagogiskt utmanande och ge språket vingar med elevernas hjälp.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
