Om skrivundervisningen: Tyst skrivning

Körling fotograferar 2014

 

 

 

 

 

 

 

Vi talar ofta om tyst läsning. Vi kan tala om allt det som ska ske i det tysta. Vi kan tänka om skrivningen som tyst. Den tysta skrivningen.

Att skriva är att kommunicera med sig själv och med yttervärlden. Att skriva kan vara att upptäcka sina tankar; man skriver något man inte riktigt hade tänkt att man skulle skriva och så ser man något som träder fram på pappret. Som talet. Man säger plötsligt något klokt som man inte visste att man var förmögen att säga. Ibland blir man förvånad över det man säger och det man skriver.

Då ett litet barn skriver sitt namn för första gången tänker jag – nu skriver barnet sin första självbiografi. Jag läser sedan namnet med sådan respekt om det skrivna namnet. Och så tänker jag om allt skrivande. Det vi präntar ned är något vi säger om oss själva. Och det vi säger om oss själva kräver något av den som får förmånen att läsa det som sägs.

I skolan ger vi elever skrivuppgifter. Vad dessa skrivuppgifter ska innebära är en pedagogisk fråga. Ska eleverna skriva för att vi ska få ett slags kvitto på att de lärt sig det vi sagt att de ska lära sig? Ska eleverna skriva för att de själva ska få komma i kontakt med det de tänker och det som händer då de deltar i undervisningen och lär sig genom den? Ska eleverna skriva för att vi tycker att man måste skriva? Får eleverna skriva för att skriva för att just skrivandet är en kommunikation mellan den som skriver och den som läser? Får eleverna skriva för att öva sig i att skriva?

Skriva är både roligt, kreativt och utmanande. Då jag skriver det jag skriver nu följer min min läppar bokstäverna, min mun mumlar orden och jag kan förvånas över det jag skriver, jag får idéer genom förra meningen jag skrev och så skriver jag en ny mening som liksom föddes ur den meningen. Jag skriver också på uppmaning från någon. Då tar mitt skrivande längre tid. Ofta vill jag att någon läser det jag skrivit innan jag skickar ut mitt skrivande till allmän åsyn.

I skolan skriver elever. Får de uppleva lusten att skriva? Får de lära känna sig själva genom det de skriver? Får de läsa upp sin text trots att den inte är färdig? När är en text färdig? Blir texter någonsin färdiga?

– Sätt igång och skriv!

Ja, så uppmanar vi elever att skriva. Ofta utan en gemensam modell att lära sig genom. Från en stund till en annan får de en uppgift som de ska skriva genom. Den tystnad som krävs för att skriva gör att det egna ordförrådet är den enda källan. Det måste vara tyst för att man ska kunna skriva. Det krävs koncentration. Det krävs att man kommer åt den egna källan. Om någon skulle säga till mig att jag skulle sätta igång att skriva skulle jag få  det besvärligt. Jag skulle känna ett stort krav på mig att skriva. Jag skulle heller inte veta varför jag skulle skriva. Om någon frågade om vad jag tyckte och tänkte om saker och ting och om jag kunde formulera några rader kring det skulle jag vilja ingå i kommunikationen med den som frågade. Och skriva för att delta i den, svara för att besvara.

Att skriva är en kommunikationsakt. Min handskrivna dagbok är min kommunikation med mig själv. Mitt blogginlägg här är också en tankeyta för mina egna funderingar men i den här formen vill jag dela dem med läsare. Skillnaden mellan min dagbok och texten här är stor. Min dagbok erbjuder mig så många tankar mellan raderna. Allt behöver jag inte skriva eller förklara. Ibland ritar jag en teckning som säger mig mer än det jag vill säga. Min dagboksteckning.

I mina klassrum utvecklade jag skrivandet genom att:

  • presentera en text långt innan eleverna skulle skriva eller göra något med dem. Vi läste samma text om och om igen under en vecka eller två.
  • Den text vi läste hängde sedan uppe för självständig och nyfiken läsning.
  • Ord och begrepp som fanns i texten problematiserades, prövades, utforskades genom undervisningen (se tre begrepp och en mening i denna blogg).
  • Efter en tid uppstod frågor kring texten. Dessa frågor antecknades och gav eleverna ingångar till textsamtal och diskussion, fortfarande inget skrivande.
  • Texten ingick också i ämnet bild. Eleverna fick utmaningar att måla texten. Också detta efter att ha funderat och tänkt.
  • I samspel med bildämnet utvecklades textskrivandet.
  • Vi började skriva.
  • Vi högläste texten igen.
  • Eleverna läste den två och två.
  • Eleverna diskuterade texten fyra om fyra.
  • Jag modellade hur jag skrev; alltså jag deltar själv och ger eleverna en modell av mitt skrivande.
  • Vi skapar en modell gemensamt. Eleverna deltar och skriver genom mig. Detta sker muntligt.
  • Vi har en modellad gemensam text vilken vi har skrivit tillsammans.
  • Vi har nu tre texter att diskutera likheter, skillnader och idéer genom; den ursprungliga texten, min modellade text samt den gemensamt skrivna texten. Den diskussionen synsliggör grammatik, ordförråd och meningsuppbyggnad samt kittlar kreativiteten och möjliggör för eleverna att få tillgång till sitt eget tänkande.
  • Eleverna påbörjar sitt skrivande.
  • Vi skriver tysta.
  • Under skrivprocessen samlas vi i ring och läser upp en mening vi tycker om ur den text vi skrivit, eller vi samlas för att fundera över en mening vi inte riktigt får till det kring.
  • Tyst skrivning igen.
  • Samling och då runt ett annat fokus.
  • Eleverna får diskutera under den tysta skrivningen men då med respekt för att andra skriver. Mumla är alltid tillåtet.
  • Alla, alla, alla arbeten läses upp, diskuteras, är underlag för idéer och frågor.
  • Vi publicerar genom att dela eller genom att göra något gemensamt på väggarna, för alla att läsa och tänka i klassrummet.

Hur vi arbetar och vad som utvecklar skrivandet är också ett pågående samtal i klassrummet. Vad gör att vi skriver? Vad betyder det att få dela sin text med andra? Vad gör att vi lär oss om vårt skrivande?

Nota bene: Jag har aldrig haft tillgång till dator, Ipads eller andra tekniska utmaningar utan våra arbeten har i huvudsak handlat om papper och penna. Däremot tyckte eleverna att det gjorde stor skillnad att använda kulspetspennor i stället för skolpennor. För ”kul”spetspennor gjorde skrivandet mer … roligt och eleverna kände sig som skribenter. Så vi skrev med kulspetspennor. Detta om tyst skrivning. Det låter ganska mycket om den.

Det här inlägget postades i Lektioner och lektionsförslag, Strategier, Styrdokumenten, Svenska, Svenskämnet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på Om skrivundervisningen: Tyst skrivning

  1. Emma skriver:

    TACK för ditt inspirerande inlägg! Din blogg är en guldgruva! Kram från lärarstudenten Emma

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.