Catharina Tjernberg gratulerades i DN lördagen den 11 oktober 2014. Hon prisas för sin skolforskning, om lärarens ”tysta kunskap” som skickliga lärare har för att lyfta och utveckla sina elever. I reportaget säger Catharina Tjernberg att klyftan mellan skola och forskning är alldeles för stor. Det finns en omfattande forskning om läs- och skrivinlärning, men den anses ofta svårtillgänglig. Jag har tänkt mycket på detta. Om klyftan.
I en skola i N.Y såg jag ett system där två lärare var frikopplade undervisningen. Den ena läraren ansvarade för literacy och den andra för science. Dessa lärare, låt oss kalla dem förstelärare trots att de inte hade den titeln, följde, läste och lyfte fram forskningen i den egna skolan. De utbildade de andra lärarna och stöttade lärare att pröva och utforska det forskningen beskrev och förklarade. De här lärarna handledde läraren i klassrummet. Lärare som ville ha stöd i hur kunde få lektioner modellade av förstelärarna, de kunde själva få pröva under ledning av försteläraren och de kunde få pedagogiska samtal som rörde just de egna pedagogiska dilemman som uppstod för just den läraren. Den här modellen såg jag för många år sedan. I fokus var inte eleverna utan undervisningen.
Och jag tänker på den där klyftan som Catharina Tjernberg beskriver och vad vi ska göra för att bygga bron mellan dem. Förstelärartjänsten kan vara en sådan bro. Om förstelärarna ges tid att sitta och läsa in sig, få möjlighet att lyfta forskningen i det pedagogiska arbetet tillsammans med lärarna och därigenom se praktiken som utvecklas. Det handlar också om att få pedagogiska förklaringar av det som faktiskt också äger rum i praktiken. Det behöver inte vara en motsättning att läsa vad forskare säger, vilket det blir om klyftan blir för stor, utan kan göra att praktiken blir synlig och bekräftad.
Försteläraren kan delta, följa och stötta i klassrummet då förändringen äger rum eller då läraren vill pröva att göra nytt eller på annat sätt. Då handlar det om att underhålla själva förändringen och lärarens vilja att pröva. Då en lärare lämnar det invanda mönstret hur att undervisa lämnar också eleverna det invanda mönstret hur lektionerna brukar vara. Det behövs störtning och underhållning av själva förändringsprocesserna snarare än att mana till förändring och tro att de äger rum för att vi säger eller blir tillsagda att de ska äga rum. Det handlar också om att få inre och yttre modeller om hur att göra.
En lärare som undervisar så att alla elever är med och engagerade måste få vara modell för den lärare som också vill utveckla sin undervisning så att alla elever blir engagerade och nyfikna. Förstelärarens roll kan vara som spindeln i det nät där skolutveckling både synliggörs och påminns om, där forskningen ömsom bekräftar och ömsom utmanar.
Jag tänker på den där klyftan mellan forskning och praktik. Jag tänker på Astrid Lindgrens litterära helvetesgap där Ronja och Birk står på varsin sida. Där står de och representerar olika världar. Det är först då de börjar hoppa över och fram och tillbaka över helvetesgapet som de blir vänner och deras erfarenheter kan delas och därmed också påverka för något annat.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
