Jag tittar igenom mina inlämningsuppgifter från tiden vid Lärarhögskolan (1992-96). Ser min utveckling från då till nu.
Då talade vi mycket lite om bedömningar. Trots att vi bedömdes på högskolan så pratade vi inte om dem. Inte heller om bedömning för lärande. Det var tyst om dem. Det var långt innan Christian Lundahl skrivit sin bok Bedömning för lärande och innan det var fokus på bedömning. Då var bedömning något man talade lite om. Men vi bedömdes. Ibland med en enda bokstav. Andra gånger på andra sätt. Och som färdiga lärare kom vi att bedöma. Hur vi använde våra bedömningar var en fråga för professionen. Jag fann att vi bedömde för att påverka undervisningen. Så förstod jag det.
Nåväl. Jag fick detta omdöme av min lärare på Lärarhögskolan. Jag har sparat det och jag tycker fortfarande om att läsa det läraren skrivit. Jag befann mig i en kaotisk tid i mitt liv. Estonia sjönk fortfarande på Östersjön. Jag var sorgsen och nedstämd. Jag kämpade varje dag med att gå till högskolan och delta i studierna. Jag ansträngde mig. Varje dag ansträngde jag mig. Att koncentrera mig handlade om att anstränga mig för att göra det.
Min lärare skrev:
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
