Att utveckla – Du ska tala inför hela gruppen.
Detta läste jag i ett skriftligt omdöme till en elev. Jag har grubblat alltsedan dess på detta. Jag måste ställa mig själv frågor:
- Är det elevens ensamma uppdrag att tala inför en hel klass?
- Ska detta samtalstillfälle konstrueras?
- Av vem i så fall?
- Vad händer då eleven i spontana sammanhang talar inför hela gruppen?
- Hur värderar läraren det? Ser läraren det?
- Kan läraren själv förvalta detta uppdrag om det stod i lärarens utvecklingsprogram?
- Vad händer om lärare ska tala och anföra något för ett helt kollegium?
- Hur ska utvecklingen ske så att eleven ska kunna nå detta mål?
- Var i kursplanen står detta exakta mål att tala inför en hel klass?
- I vilken form ska man tala?
- Med vilket innehåll?
- Får eleven ta tillfället i akt och tala inför sina klasskamrater i andra sammanhang?
- Är det undervisningen som innehåller moment där alla ar till uppdrag att hålla anföranden i klassen?
- Är eleven van vid detta sätt att presentera saker och ting?
- Har eleven fått undervisning i och hur man talar inför en hel grupp?
- Har eleven fått veta att det är ett mål i läroplan eller kursplan att göra just detta?
- Och var i läroplan, kursplan står detta svart på vitt?
- Varför gör eleven inte det och hur ska eleven utveckla just denna förmåga?
- Vad ska det vara för innehåll i det som sägs?
- Vad hindrar eleven från att tala inför hela klassen?
- Hur muntlig är undervisningen i sin helhet?
- Hur är klimatet i klassrummet där eleven ska göra detta konststycke?
- Hur har eleven själv fått samspela med detta krav?
- Är det ett kunskapskrav eller ett strävansmål för hur man kommunicerar?
- Hur kan jag som lärare konstruera andra (LÄS ANDRA) möjligheter för eleven?
- Hur upplever eleven en bekväm talsituation?
- Hur konstruera en trygg talsituation med och tillsammans med eleven?
- Hur rädd är eleven för detta?
- Hur kan jag som lärare stötta?
- Hur agerar eleven i andra situationer där eleven ”uppträder”
- Vad exakt är det eleven måste göra?
- Varför då?
Jag förstår mitt uppdrag som att jag ska konstruera möjligheter för eleven och inte lägga ansvaret på eleven, i eleven och tynga ned utan förändra, göra skillnad och utveckla möjligheter, och därmed se och verka till små steg i riktningar som möjliggör genomförandet av strävansmålet i stort. Jag vet inte att det står någonstans i kursplaner att eleven måste stå inför HELA klassen, jag tror det står att eleven ska ges möjligheter att kommunicera: förklara, argumentera, analysera och generlisera – det kan till många medvetna undervisningar, konstruktioner av samtalsgrupper, modellande samspel mellan lärare och elever. Det krävs en hel del innan man kan skriva ned att eleven ska göra…
Själv skulle jag vägra… Det tog lång tid för mig att vara modig och säker då jag föreläste inför stora, stora grupper. Skolans roll är att samspela med elevens förmåga, vilja och mod.
Inte sätta uppdraget svart på vitt – DU SKA!
Bedömningarna inom ämnet svenska och säger mig detta:
- Eleven uttrycker sig säkert, välformulerat och med tydligt sammanhang i tal och skrift (inget om hur många eleven ska kunna tala inför).
- Eleven är lyhörd för och reflekterar över stilistiska variationer och olika sätt att uttrycka sig i tal och skrift (det står ingenting om att eleven ska tala inför si eller så många, möjligtvis att eleven ska förstå skillnaderna i retorik, framförande och hur man når en mottagare, alltså form av framförande och språkligt anslag).
I strävansmålet för ämnet svenska står:
- att eleven kan, vill och vågar uttrycka sig i olika sammanhang (det står inte att det just specifikt ska vara i en helklass).
Som lärare tänker jag:
Oj så svårt att få dessa ord svart på vitt. Om sig själv. Och få det fokuserat och som ett uppdrag. Hur många våndor har jag inte lagt in i elevens liv efter några få rader i en ung människas utvecklingsdokument. Kanske det hade varit på sin plats att skriva en aning om hur undervisningen skulle kunna mana till detta, samt åskådliggöra att det egentligen inte är ett mål i sig utan mer ett mål för just den här lärarens undervisning.
Anne-Marie
Illustrationen är ritat och tänkt av en mycket fin illustratör vid namn Josef Ek.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Många spårsmål och frågor.
Muntlig framställning är väl en konstart i sig. Riktigt duktig blir man väl i vuxen ålder, fast aldrig fullärd. Speciellt när man får träna att hålla tyst för att förtynga budskapet eller att inte prata som en kulspruta.
Trots att jag växte upp med att stå tidigt på scen, i söndagskolan, var presentationskursen nyttig. Att se sig själv första gången var rent utsagt hämskt, men lärorikt. Samtidigt att träna på att lägga upp snacket efter den dramaturgiska kurvan.
Kanske något man skulle ha som en del av muntlig framställning i skolan. Så det kommer naturligt ju äldre man blir. Då slipper man vara byxis när man står inför kompisarna i klassen och ska berätta om något man läst mm. Slår mig att vi hade roliga timmen i skolan på lördagarna. Det var ett bra tillfälla för muntlig framställning på naturlig väg.
Det krävs en hel del av omgivningens förmåga att lyssna och delta, samt att visa medkänsla och empati, acceptans och delaktighet, mycket lätt att se hur man uppför sig inför en talare, det kan vara lite si och så med den förmågan. Kursplanen tar upp förmågan att lyssna… Anne-Marie
Visst gör det det. Det hjälper föga som talare om inte jag har deltagande lyssnare. I början kan det vara svårt att känna in detta subtila. Med åren lär man sig att lyssna in sin publik. Så det är jätteviktigt att ha förmågan att lyssna.
För egen del har jag snabbt förmågan att ”stänga” öronen om talaren inte har förmåga att väcka mitt intresse. Vet inte hur många samlingar genom livet jag ägnat mina tankar åt något annat än vad ämnet är på samligen.
Plura, när skymningen faller på.
Min lillebror vägrar tala inför klassen. Han vägrar gå fram när det är muntlig redovisning. Det är något med att kliva fram och stå där. Väldigt utsatt situation. Det du skriver om Anne-Marie har jag funderat över. Mycket. De traditionella muntliga redovisningarna är på ett sätt överflödiga om man som lärare hela tiden verkar för en dialog i klassrummet. I min skola använder vi oss av ringsamtalet som i allra högsta grad är en muntlig situation i en avslappnad miljö. Samtal och diskussioner är även de muntliga. Problemet är att vi har olika syn på vad som är muntligt och vad som inte är muntligt.
Malin
Vad är muntligt? Det är det vi säger och det som kommer ur våra munnar. Det är muntligt. Någonting utsagt. Det vi måste konstruera och diskutera är då vad och i vilka muntliga situationer vi tänker oss det muntliga. Jag är för ringen som form, jag vill att mina elever ska kunna säga ”pass” och inte säga någonting alls om de inte kan, vill eller vågar. Det finns mängder av muntliga situationer. Det fria muntliga uttrycket är ofta det vi slår ned på och inte kan hantera som lärare. Att gå omkring och slå sig ned i klassrummet är att ständigt vara intresserad av dialogen som sker i detta rum, bland elever och kring undervisande fokus. A-M