Många problem som barn har uppstår i skolan och det är min fasta övertygelse att skolan kan utveckla verksamheten så att problemen barn har i skolan kan minska. Det handlar om att pröva förhållningssätt, hålla och ge starka innehåll, vara varmt saklig och inte exkludera elever i tanke och handling. Det handlar om att inte observera barn utan vara med barn där barn är, i den tid de är i och på den plats vi är tillsammans på.
Att inte förlägga problemen i barnen utan förlägga lösningarna i skolan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Precis så är det och det är så enkelt i teorin men så svårt i verkligheten.
Ser så många barn som kraschar i skolan och går vidare, stukade och med en självbild av att vara stökig, lat, ointresserad osv.
Tänk vad mycket vi kan göra genom att som du skriver vara med våra ungdomar och ändra det som är ikring.
Funderar kring detta. Varför har skolan genom tiderna haft svårt att genomför det de säger sig ska göra. Problemet är inte precis pinfärskt. Kanske det lyfts av dig och andra. Tycker mig känna igen otillräckligheten jag själv kände när man blev stukad för att jag inte lyckades behandla språket som det var tänkt.
Här hade jag trots allt föräldrar som stöttade. Kan det vara så att treenigheten skola-barn-förälder brister. Eller har vi ett perfektionskrav idag som gör att vi inte vill se brister och tillkortakommande? Har inget bra svar men många funderingar.