”förmåga till metagognitiv självobservation” läser jag i Tor Wennerströms bok ”Vi är våra relationer”. De som har besökt mitt klassrum och deltagit som observatörer av klassrumsaktionerna och mitt lärartänk har frågat mig hur jag tänker och reflekterar i rummet tillsammans med eleverna
Vid varje avslut av lektionerna funderar jag över det jag gjort, det jag behöver följa upp, de elever jag behöver återkoppla till, över igångsättningar hos eleverna, motivation och intresse jag lyckas skapa och … jag tänker på allt. Jag har inte haft något ord för den aktiviteten tidigare. Nu har jag fått det:
METAKOGNITIV SJÄLVOBSERVATION
Jag tänker om det jag gör, och observerar det jag gör och vad det är jag sätter igång, alltså en metakognitiv självobservation av det jag gör. Alltså blir jag tänkande i samma sekund jag ger mig tid till detta. Jag dokumenterar också mina möten med eleverna, noterar i mina elevlistor hur interaktionen varit och vad den har givit. Det är små personliga noteringar, inte läsvärda för någon annan än mig själv – men ytterst utvecklande av min profession. Och det har jag alltid önskat mig själv.
Anne-Marie,
som påbörjade denna tanke för 15 år sedan. Och har utvecklat den under hela min lärarprofession.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag vill och jag försöker och jag landar i att jag har mer att lära om just detta.
I dag på mitt lönesamtal fick jag respons av min rektor om just detta. Han hade observerat under sitt besök/sin observation av mig i klassrummet att jag faktiskt gör detta.
Så värmande ord har jag sällan fått.