Morsan var latinare och jag blev en ordslukare

Nej, jag använde aldrig ordet morsa om min mamma. Inte heller använde jag ordet brorsa eller syrra men idag gör jag det gärna och med kärlek. Syrran om syster. Brorsorna om bröderna.

Men mamma hon satt ofta över korsorden. Löste dem med en gul penna som hon ibland förde upp till munnen. Hon tänkte. Hon sa ofta:

– Man kan alltid härleda …

Jag visste inte vad hon menade. Trodde att det handlade om att sudda ut eftersom hon sedan suddade i korsordet. Hon tänkte högt ibland och frågade mig om ord jag aldrig hade hört tidigare.

– Vad tror du att de menar med det här? frågade hon.

Jag började alltid fantisera om orden. Tänkte högt. Pratade på. Mamma hummade för hon var disträ. Men plötsligt blev hon intresserad och vände sig mot mig och så började vi ord-samtala. Jag älskade de där samtalen. Ord öppnade världar för mig att fantisera om. Ord var som kottarna i skogen, de man skulle kunna göra köttdjur av, och jag älskade mitt huvud som kunde tänka så mycket. Jag kunde säga långa ord och underliga ord. Men aldrig att jag tänkte svåra ord. Sånt fanns inte då. Här värderades inte orden så. Här blev ord till samtal.

Hos morfar, domare och jurist, vägdes ord på våg. Jag undrade hur man gjorde det. Men med åldern förstod jag ansvaret att formulera sig och väga ord både mot mottagare och från avsändare. Inte alltid, väldigt sällan lyckas jag, för det här är svårt. En domare lämnar ju sista ordet och det är dessa som ska vägas på guldvåg. Alla andra ord ska mötas och stötas med den som får dem. Jag har inte sista ordet. Men jag har ett ord med i laget.

Mamma och jag kunde ofta kasta ur oss ord. Då skulle man omedelbart associera med något och det första man tänkte på skulle man säga. Om man väntade för länge med att svara gillades inte svaret. Spontant skulle det vara. Sen skrattade vi åt hur tokigt vi hade associerat eller hur rätt vi hamnat. Det här var en lek.

När jag besökte en klass som jag hade haft under många år kom eleverna rusande mot mig. Glada. De sa

– Minns du orden?

och rabblade ord som de själva hade bidragit med och ord som böckerna hade gett oss och ord som jag kom med och ord som tidningen gav och ord som kungen sa och ord som …

Då hoppade ordförrådet hoppsasteg inom mig. Den leken.

Hej HOPP kära ni,

Anne-Marie Körling 

som kan bli sittande över en ordbok i timmar.

This entry was posted in Lektioner och lektionsförslag, Ordförrådet, Skolorden, Undervisningen and tagged , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.