Bilden har stannat kvar. Den visar pojken, 11-12 år, som varje dag noggrant följer undervisningen, antecknar och skriver och när arbeten ska göras är pappret välfyllt, språket rikt och nyanserat, engagemanget livligt och nyfiket. Eleven ställer frågor men tyst och försiktigt. En elev vi inte behövde oroa oss för. Och som sådan också en elev som vi inte uppmärksammar ordentligt. Den här eleven gör oss lärare trygga. Eleven utvecklas, lär och … ja, är inte inblandad i bråk eller i andra situationer när relationerna äventyras och måste repareras. Jag har inte kunnat släppa mötet med den här eleven.
Varje dag jag hade förmånen att möta eleven frågade jag lite om vad eleven tänkte om uppgifterna, om texten eleven skrivit och boken som lästes. Eleven började stanna kvar lite in på rasten. Kontakten är lika viktig för den eleven som för alla andra elever. Att bli uppmärksammad och inbjuden till samtal och i små mikromöten.
Alla gånger jag haft elever som är så studiemotiverade har jag suttit ner och frågat nyfiket, läst upp något eleven skrivit för eleven och då har andra elever också fått nys om det eleven kan och vem eleven är. I en klass kom den elev som hade störst behov av stöd i undervisningen att samarbeta med den där killen som kan och som pluggar. Det främjade kontakterna att synliggöra men också att visa engagemang och intresse för eleverna.
Ja, jag vet att vi inte hinner. Men det handlar inte om timmar utan snarare om värdefulla minuter och nyfiken närvaro från lärarens sida och göra det när tillfället ges.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
