Ensamt och utsatt när jag började tala om undervisningen

Jag är praktiker. Min praktik syns i mitt klassrum. Klassrumsarbetet har alltid intresserat mig. I samspel med elevernas lärande har jag sökt förändra undervisningen så att den når eleverna med olika vägar. Ibland har jag tänkt att jag är en lärare med bläckfiskarmar. Det är många i ett klassrum. Många olika. En lärares arbete är det som sker i klassrummet. Läraren ska både ge innehåll och skapa en grupp.

Sällan har man talat om undervisningen. Då jag kom ut i skolan 1996 var jag nyfiken på hur jag kunde utveckla undervisningen. Rektorn uppmärksammade mitt arbete kring elevernas lust att läsa och snart var en tidning där och gjorde ett reportage. Sedan dess har jag önskat mig mindre av ljus på min person och mer av ljus på det innehåll jag vill diskutera, lära mig mer om och lyssna till kollegorna. Inte veta bäst. Utan nyfiket vilja lära mer och annat.

Här sitter fröken Undervisning! skrattade rektorn nedlåtande.

– Här sitter fröken Undervisning! skrattade en rektor nedlåtande då jag samtalade med mina kollegor och lyssnade till deras innehåll och deras beskrivande hur. Inte en gång hade rektor besökt undervisningen och ingen gång hade jag fått beskriva vad jag verkade för eller vad jag arbetade med för att lära mig om det jag gjorde och det jag upptäckte. Att rektor benämnde mig som Fröken Undervisning handlade inte om någon nyfikenhet från rektorns sida utan mer en benämning på vem jag var. Lärarna runt bordet reagerade men jag lät inte rektorns ord förstöra eller förringa det jag lyssnade till och det lärarna berättade. Fokus för skolans arbete är att utveckla undervisningen och det är ett lärararbete. Ofta kommer dessa förändringar utifrån upplevda behov – inte inskickade – utan rent praktiska men också av det slag där undervisningen inte förefaller att nå alla elever på det sätt läraren önskar.

Jag är inte fröken Undervisning. Jag är utbildad lärare, legitimerad sådan. Hur jag genomför undervisningen borde vara knutet till nyfikenhet, frågor snarare än till benämningar. Mitt arbete är att undervisa. Mitt arbete behöver att jag får tid att analysera det som har ägt rum i klassrummet, jag behöver få utveckla nästa moment, läsa på och söka upp andra innehåll som kan stötta min undervisning och mina tankar om den. Jag måste också få pröva utan att genast få frågor om resultat.

En kurs i det ovetenskapliga 

Jag blev inbjuden att vara en del av en kurs i hur man undervisar i läsning på en högskola. Jag vill inte benämna vilken men det visade sig att studenterna skulle nagelfara mig och ställa sig mycket skeptiska till det innehåll jag presenterade. Lärarkandidaterna berättade vad syftet med att lyssna på mig handlade om. Jag kom som en modell för det ovetenskapliga. Detta utan mig vetskap. Hade jag vetat hade jag gärna ställt upp för att visa hur teorier förverkligas i undervisningen och vilka spår man kan finna av det vi lär oss teoretiskt och hur detta kan gestaltas. Jag sökte upp den kursansvarige och sa att jag inte kunde vara en del av detta så länge jag själv inte var införstådd med hur de såg på min medverkan. Det här påverkade mig. Det är först idag jag berättar det. Det kom att göra det svårt för mig att forska, söka tjänst på högskolan och än idag skaver detta inom mig. Jag har alltid önskat att få kliva in i utbildningens tankevärld och forska för att disputera. Jag har sedan dess alltid läst för mig själv. Köksbordet belamrat med kurslitteratur som jag läst men inte fått papper på.

Att studera den egna praktiken 

Jag började studera det jag gjorde i klassrummet. Jag bjöd in texter ur böckerna och lät dem bli levande för en dag. Jag lät Jean Piaget sitta på en stol och funderade på ackommodation och assimilering. Jag skrev en bok om mitt möte med Lev Vygotskij då jag lät honom sitta vid en bänk och delta i undervisningen. Ibland log han. Så gör jag än idag. Väljer ut något som står i läroplanen och tänker och resonerar kring det som sägs – exempelvis – hur ser man att undervisningen möjliggör för eleverna att utveckla sitt språk i tal och skrift? Och vad säger eleverna själva om samma innehåll? Har de upptäckt att de får fråga, berätta, återge och tänka kring det jag gett dem av innehåll?

Behovet av andra som ser och behovet av att tänka ihop

Min studier av klassrumsarbetet innebar också att jag behövde andra ögon än mina egna. Jag har mejlat professorer med frågor och välkomnats med det jag undrat. Fått nya tankar kring det specifika jag undrat kring och lärt mig om att möten inte innebär att en tanke plus en tanke gör två tankar utan tvärtom genererar fler tankar än tre. Möten fungerar så. Läst om böcker som jag än gång fann intressanta och upptäckt att nya saker nu är tillgängliga ur dem. Jag har alltså utvecklats och mitt lärande förändrats. Det nya som jag inte såg kan nu bli tillgängligt för mig.

Texterna hjälpte till att ge mig dem men jag såg ju också det jag ville se och kanske var det så, snarast helt troligt, att jag missade annat, dvs det jag inte såg. När jag vid en skola bad skolpsykologen komma för att studera mitt förhållningssätt bemöttes jag av misstänksamhet. – Har du problem?

Nej, jag hade inte problem. Jag ville utveckla min förmåga att se varje elev. Kunde skolpsykologen bistå. Det kunde inte skolpsykologen. Det gjorde att jag fick en extern skolpsykolog att komma. Det var Petri Partanen. Han stannade en hel dag. Han var nyfiken, följande och icke värderande. De efterföljande samtalen handlade om hur jag underhåll relationerna och samtalet har fortsatt utbildat mig.

Den ensamhet som uppstår då frågorna inte väcker nyfikenhet

Jag läser på Twitter om ensamheten som skapas när man börjar gå en annan väg. Vilken väg detta än må vara. Och jag har känt mig mycket, mycket ensam. Jag började blogga. Själva bloggandet startade inte för att skapa mig ett namn utan för att kunna se på mitt arbete genom andras ögon. Jag sökte inte recensionerna – så bra, så jävla dåligt – utan reflektionerna och frågorna.

Jag har heller aldrig någonsin velat vara något annan än läraren. Den som undervisar.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling