Sorgen är en ocean. Så stilla ibland. Så upproriskt andra gånger. Ibland en tsunami. Sköljer skoningslöst över vardagen. Så de stilla krusningarna på ytan. Det milda och möjliga. Och snäckorna. Stenarna. Den lena sanden under de nakna fötterna. Det vackra som havet återspeglar i den ihoplappade vardagen. Jag kastade rosorna i havet. Såg de guppande försvinna bort, vaggades ut. Jag höll min sorg runt min kaffekopp ibland. Det återkommande i det vanliga var den livboj som gavs.
Till den sörjande. Till oss. Till havet vi bär.
Anne-Marie Körling
1
2
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
