Diagnosen kräver pedagogisk framförhållning

Jag går med en elev över skolgården. Vägen från klassrummet till matsalen är lång. Den är också äventyrlig och jag behöver spana framåt för att se vad som kan dyka upp och vad som kan trigga min elev. Eleven som går intill mig har många diagnoser. Eleven kan inte hindra sina vredesutbrott och är inte sen att kasta sig in i saker som händer. Det spelar ingen roll om eleverna är äldre och i klunga. Alla känner till att man kan trigga igång den här eleven och de gör vad de kan för att göra just det. Trigga igång. Så det händer något. För det gör det.

Så promenaden från klassrummet till matsalen är för mig ett äventyr. Jag håller eleven i handen, eller, eleven håller mig i handen. Jag har en rituell lek, dvs, en lek som är lika varje gång och som eleven ber mig att leka. Jag säger att jag tänker på en leksak, en maträtt, ett fotbollslag, en bergsart, en planet … ja, egentligen vad som helst. Eleven får gissa hur många gånger som helst. Vid rätt svar kramar jag om elevens hand en aning och eleven får då veta att det är rätt svar. På så sätt håller jag kvar elevens hand i min oavsett vad som händer och sker. Eleven är också innesluten i den här leken och tycker att den är så rolig.

Under tiden spanar jag på ”hinder”. Hinder som kan vara att vi ska gå förbi en klass som skriker högt. Det höga ljudet är besvärande för eleven jag håller i. Jag får ta en liten omväg. Nästa hinder är om dörren till korridoren är öppen eller låst. Jag spanar efter vilken dörr som är öppen genom att se var de andra eleverna går ut och in. Sen ska vi förbi högstadiet. Högstadieeleverna kan spela något och det kan intressera eleven. Eleven stör ofta högstadieeleverna genom att gå fram och säga något som triggar igång deras ilska eller ordförråd.

– Jävla pucko! Stick härifrån!

Jag lyckas hålla eleven kvar och med full uppmärksamhet på min hand och min lek. Det finns två vägar till matsalen. Eleven vill alltid ta samma väg. Om jag inte bejakar den vägen kommer jag få det besvärligt. Det är inte för att eleven vill göra det besvärligt för mig utan för att elevens värld ser ut så här. Man ändrar inte huxflux. Det kan göra att jag får försvara den väg vi ska gå eftersom det är en väg som egentligen inte är tillåten att gå. Jag väljer att vara där med eleven och ta den väg eleven mår bäst av. Någon vuxen kommenterar men jag är tvungen att inte lyssna. Också kommentarer distraherar eleven. Jag håller i pedagogiken och fortsätter att fokusera på eleven och samtalet vi för.

Väl i matsalen måste jag också spana ut över rummet, de andra eleverna, vilken mat som serveras och jag måste hela tiden föregå, förekomma och lära mig om hur eleven fungerar. Det handlar så lite om vilja utan om återkommande mönster, vanor och trygghet. Det handlar mindre om att ”bära sig åt” och ”vilja göra det svårt för sig”.

Efter många månaders arbete är eleven trygg och lugn. En dag tittar eleven upp på mig och frågar

– Vilken grad har du på din diagnos?

Jag undrar:

– Berätta om graden av diagnosen?

Jag vill inte säga att jag inte har en diagnos. Jag vill förstå frågan och är därför försiktig med mitt svar.

– Jag har tio. Det betyder att jag måste äta medicin.

– Jag förstår, svarar jag.

– Men du och jag som har diagnoser – äter du också medicin? frågar eleven.

Du och jag

Jag inser att eleven tänker att också jag har en diagnos. Jag beslutar mig för att ha det.

– Ja, svarar jag och tänker att jag faktiskt äter medicin för det jag behöver medicin för. Min astma och min sköldkörtel.

– Visst tycker du om periodiska systemet? frågar eleven.

– Ja det gör jag, svarar jag. Du och jag, säger jag. Du och jag och så lägger jag till elevens namn. Jag har lånat uttrycket av Alfred i Emil i Lönneberga och tänker som Astrid Lindgren. Det behövs en Alfred också för det här barnet.

– Anne-Marie … Vad har alla andra för diagnoser? frågar eleven.

Jag inser att varje barn behöver en spegel, någon att känna igen sig i, inte vara sär, inte vara ensam, inte den enda. Så fungerar vi människor tänker jag. Vårt behov av gemenskap och vårt behov av att få känna att vi tillhör. Diagnosen är en liten del av individen. Den skapar hinder och möjligheter.

Mitt uppdrag håller jag i handen. Jag spanar framåt på vägen för att möjliggöra.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Jag hänvisar gärna till Claes Nilholms blogg där vi kan läsa om inkludering.