När bandet till skolan är litet är svaret att låna ut envishet och hopp

Astrid Lindgren stod alltid på barnets sida. På alla barns sida. I synnerhet det egensinniga och det ensamma. Hon övergav aldrig Lotta på Bråkmakargatan som klippte sönder sin kliande tröja och flyttade hemifrån. Hon var stark nog att stå på egna ben, säga ifrån och göra motstånd. Inte heller lämnades Emil ensam efter ett hyss. Någonstans fanns Alfred. Att läsa Astrid Lindgren är att uppleva ett vi. Ingen pedagogik. Inga fingrar som pekar mot åt något håll där fostran är vägen. Men inbakat i berättelserna finns det också en och annan pekpinne mot vuxenvärlden, en vänlig påminnelse som kräver något av den vuxne.

I inledningen till ”Än lever Emil i Lönneberga” (1970) får vi möta Emil igen. Astrid Lindgren inleder med att trygga oss som är oroliga för barns sätt att vara och handla i världen. Hon skriver;

I hela Lönneberga och hela Småland och hela Sverige och – vem vet – kanske i hela världen har det nog aldrig funnits en unge som har gjort fler hyss än Emil, han som bodde i Katthult i Lönneberga socken i Småland en gång för länge sedan. Att den pojken kunde bli ordförande i kommunalnämnden, när han blev stor, det hör till underverken, men ordförande blev han minsann och den finaste karlen i hela Lönneberga. Tänk, där ser man att de allra värsta små barn kan växa opp och bli riktigt bra med tiden, det tycker jag är skönt att tänka på. Tycker inte du det med, jo, för du har väl gjort en del hyss du också, kan jag tro? Jaså, inte det? Kunde jag ta så fel?

Inledningen är riktad till oss läsare, till både barnet och den vuxne. Ingen är värre än Emil, han som gjort flest hyss någonsin. Alla andra barn ligger i lä oavsett hur många hyss de har gjort. Det fina är att Astrid Lindgren gör åtskillnad på vem barnet är och vad barnet gör eller har gjort. Emils handlingar förklarar honom inte. Han är så mycket mer än så. Emil är ett barn. Det han gör betyder inte att han är det han gör. Emil har inga onda intentioner att göra saker besvärliga eller skada. Tvärtom så löser han uppkomna problem. och klurar på hur han ska göra det så bra som möjligt. Ida vill se långt och flaggstången möjliggör. Ett barn kan inte se hela bilden av sitt handlande. Så fungerar det inte. När Emil lägger en musfälla under köksbordet ser han det som en lösning på det uppkomna problemet med att det finns möss inomhus. Inte tänker han på pappans viftande stortå.

Vad kan vi lära oss 

Astrid Lindgren vädjar till oss vuxna att komma ihåg våra egna händelser och de som eventuellt var hyss, bus eller något annat som man som barn kan göra. När vi påstår att vi har glömt det vi gjorde en gång så utmanar hon oss lite till. Är det verkligen så att vi inte har gjort något. När hon avslutar med sin tredje fråga i sak lägger hon funderingen hos sig själv: Kunde jag ta så fel? Astrid Lindgren manar oss att inte måla upp hela framtidsbilden av barnet. Trots att barn gör på vissa sätt och som vi tror och tänker att det är fel så vill Astrid Lindgren att vi ska tänka lite längre. I ”Än lever Emil i Lönneberga” så berättas ju historien om Emil. Allt vi får veta är redan sådant som har hänt. Vi behöver därför inte dra så långtgående konsekvenser av Emils handlande. När vi läser är berättelsen så är Emil ordförande i kommunalnämnden som en gång var något viktigt och ansvarsfullt. Han är den finaste karlen i hela Lönneberga.

Det vi har fått möjlighet är att genom Astrid Lindgrens berättarförmåga läsa mamma Almas dagboksböcker. Astrid Lindgren återger finurligt en mammas berättelse om sin son. Vi uppmuntras till att våga känna igen oss i det barnet gör. Vi måste komma ihåg hur det kändes, vilka intentioner vi hade eller inte hade och vi måste fundera över varje barns rätt att göra hyss och växa upp.

Ordning och reda är ett större innehåll än regler och ramar

Idag är skolan en plats där vi ska skapa ordning och reda. Ordning och reda låter som piskrapp från en tid där barnet inte tillskrev några rättigheter alls. Där skolan var sträng och där läraren hade makt. Eleverna kastas ut för saker de inte behöver kastas ut för. Dörrar låses trots att det farligaste man kan göra mot ett barn är att stänga det ute ur gemenskapen. Eleverna ska visa att de lär sig och måste klara betygen. Förseningar har inga förklaringar utan drabbar barnet. Vi talar om skoldygder. Låt mig ge några bilder:

Skolbild 2015

Den lilla åttaåringen snörvlar på vägen till skolan. Jag springer för att jag har bråttom. Men jag hör att något är fel. Jag stannar upp, lyssnar och vänder mig. Stannar upp.

– Du gråter, säger jag.

Då kommer fler tårar och gråten berättar själv.

– Jag är sen, säger eleven och jag kommer inte att få komma in.Fröken blir arg på mig.

– Berätta, säger jag. Du skyndar nu?

Hemma har mamma och pappa många barn. Det större barnet får klara sig lite mer själv. Åttaåringen är det större barnet. Att vakna, äta frukost och ta på sig skolväskan. Allt gör barnet själv. När föräldrarna glömmer väcka är det barnet som får gå gråtande till skolan eftersom reglerna är så stränga. Att komma försent på morgonen tillhör något vi alla gör. Vi hanterar det olika. Jag kastar mig upp ur sängen, struntar i frukosten, hoppar i kläderna och skyndar allt vad jag kan för att slippa komma försent. Men ibland gör jag det. Då vet jag att jag måste komma ändå. Jag kan ursäkta mig och falla in i det som sker utan att göra mer av saken. Ett skolbarn får i värsta fall börja dagen med att vara utanför.

Skolbild 2018

En pojke hänger i högstadiets korridor. Hans huva döljer hans ansikte. Hans kropp lutar likgiltigt mot ryggstödet på bänken. Fötterna på bordet. Kängorna på. Också sen. Klockan är 8.30.

– Jag fick inte komma in. Fuck skolan!

Han berättar att han skyndat sig. Föräldrarna går till arbetet klockan fem. De glömmer ibland att ringa och väcka. Morsan jobbar på sjukhus. Farsan kör taxi. Jag frågar om jag kan följa med honom till klassrummet. Han nickar. Vi knackar på dörren. Läraren öppnar. Jag tvingar till mig lärarens kontakt. Läraren ser min fråga och nickar. Han ska in i klassrummet säger jag med ögon och kroppspråk. Läraren säger välkommen. Fortsätter undervisningen. Den om franska revolutionen. Eleven slår sig ner.

– Faen, va bra, säger eleven viskade. Jag avskyr att inte vara med.

Det krävs ordning och reda i skolan men det talas bara om den. Det pedagogiska arbetet som krävs för att skapa ordning uteblir. Så snart skolregler och klassrumsregler är skrivna är eleverna ansvariga för sitt uppförande. Det jämkas inte med skolreglerna. Och om någon lärare gör det så drabbas läraren av konflikter med andra kollegor. De som inte har den större bilden utan har bilden klart för sig. Det är ordningen först och främst.

Skolbild 3

Eleven hade nästan 100% närvaro i skolan. Det betydde att eleven fanns på skolan, satt av lektioner men uppförde sig inte som lärare önskade. Eleven tycktes vara i en slags avstäng bubbla. Något lärande var det inte tal om. Jag fick ansvaret att möta de elever som hade ett mycket svagt band till skolan. Det var mer eller mindre upplöst. Det var ett stort pedagogiskt arbete att få eleverna att knyta an igen och med långsiktighet och försiktighet kom jag att vända ointresse till intresse. Det handlade inte om att jag var synnerligen lämpad för uppdraget men att jag lyckades vända skoldagarna till något meningsfullt handlade mer om att jag inte fortsatte i den kultur som omgett eleverna. Den där man talade om dem som problem, som inte lärde sig och som inte uppförde sig. Inte någon gång handlade det om elevernas lärande. Bara vilka de var och bara vilka problem de utgjorde. Gudarna ska veta att jag kämpade för att inte hamna i denna historia utan hålla mig utanför så långt det nu var möjligt. Jag gav några elever mitt mobilnummer. Det var för att jag anade att de kunde få för sig att göra något riktigt illa och dumt. En morgon då jag stod i dörren för att välkomna eleverna kom inte den med högst närvaro. Mycket försiktigt skrev jag ett sms: Jag saknar din medverkan och dina tankar om det vi gör. Det dröjde en liten stund. Därefter kom det sms som för alltid förändrade mig. I detta sms skrev eleven att

mamman hade haft party-party hela natten. Många människor kom fast det var tisdag. En del blev fulla. Mamma ville vara en bra mamma så hon tvättade mina jeans klockan fem på morgonen. Ibland när hon är full blir hon lite extra snäll. Jag har inga brallor så jag kan inte komma till skolan. Dom är fortfarande blöta.

 Elevens värld förklarades med ens. Jag kunde förstå. Bilden var större än förseningen eller att eleven inte kom.  Jag skrev:

Så kan det vara. Du är välkommen när du kommer!

A-M.

I den lilla blå boken Aldrig våld skriver Astrid Lindgren om ömsesidig respekt:

Man måste då inte bli förtvivlad, när det plötsligt börjar ropas på en återgång till det gamla auktoritära systemet? Det är vad som sker just nu på många håll i världen. Nu vill man ha ”hårdare tag” och ”stramare tyglar” och tror att det ska hjälpa mot alla ungdomliga oarter som man skyller på för mycket frihet och för lite stränghet i uppfostran. (…)Dessa efterlängtade ”hårda tag” skulle möjligen få en ytlig effekt som förespråkarna kunde tyda som en förbättring. (…)

Många föräldrar blir väl oroade av dessa nya signaler och börjar kanske undra om de har gjort fel. Om auktoritär fostran är något förkastligt? Det är den bara om den blir missförstådd. En antiauktoritär uppfostran betyder inte att barn skall lämnas vind för våg och få göra precis vad de vill. Det betyder inte att de ska växa upp utan normer, det vill de förresten inte. Normer för sitt handlade behöver både barn och vuxna, och barn lär sig mer av föräldrarnas exempel än av något annat. Visst ska barn ha respekt för sina föräldrar, men sannerligen – föräldrar ska också ha respekt för sina barn och inte missbruka sitt naturliga övertag över dem.

24 ff

Låt oss byta ut föräldrar mot lärare och fundera över vår pedagogiska roll, vad vi vill och vad vi kan vi? Läroplanen är full av ord som handlar om tolerans, respekt och ansvar. När vi visar eleverna den så kommer vi att långsiktigt fostra dem till tolerans, respekt och ansvar. Ett långt och mödosamt arbete. Men hoppfullt.

Men när bandet till skolan är på väg att brista …

Och när ett barn börjar knyta upp bandet till skolan, skolkar och uteblir måste skolan med värme och envishet visa eleven tillbaka till skolan. Det ska finnas åtgärder som fångar in det barn som försvinner iväg och det utanförskap som kommer med en ofullständig skolgång är att bli bättre på att bli sämre och slutligen bli bäst på att vara sämst.

Vi måste och behöver kunna agera lite som Alfred. Vara där. Lyssna och sitta kvar. Låna ut vår närvaro, låna ut vår envishet, låna ut våra vilja.

Anne-Marie Körling 

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Anpassning, dagsaktuellt, Hinder för lärande, Relationer och vänskap, Utbilda i ordning och reda, Värdegrunden, Verkligheten och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.