Vi ser det vi ser. Vi tror det vi tror. Men så ser vi plötsligt något annat. Vi uppfattar något på ett nytt sätt. Så kan det vara mellan en lärare och elev. Det är ofta läraren som måste vara den som förvandlas. När läraren förvandlas gör också eleven det.
Vi kan se det andra. Det som gör att våra föreställningar ruckas på. Vi ser plötsligt en hjälpsam kille i den stökige. I samma stund förändras den som observerar. Förvåning, glädje och nyfikenhet väcks. När detta äger rum blir också eleven en annan.
Jag läser i Vivian Gonicks bok Den udda kvinnan och staden (2022) om denna förvandling.
Mannens ansikte strålar smycket förtjusning och värme i takt med att pojkens uttryck blir allt livligare – den förvridna lilla munnen ler brett, de ojämt sittande ögonen lyser, och pojken själv börjar förvandlas.
/ … /
Dessa två förmänskligar varandra på en mycket hög nivå.
Jag skriver om något liknande i min kommande bok Pojkars läsande och lärande (2023). Då handlar det om att våga se också det man inte riktigt ser eller tror existerar. Det fina med att se något annat är att förvandlingen gör något med blicken, gemenskapen och det nu som föds om och om igen mellan de två. Ingen är oberörd efter ett sådant möte.
Hej HOPP kära ni.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
