Bråkiga-killar-intill-tysta-flickor-pedagogiken

Postat den 21/04/2010 av Anne-Marie Körling

– Jo de löste det med att sätta den bråkiga killen med en tyst och snäll flicka, hörde jag någon säga.

Jag måste tänka.

Vad ger det här för signaler?

Hur förstår man sig själv som pojke?

Hur förstår man sig själv som flicka?

Vad lär sig pojken av flickan?

Vad lär sig flickan av pojken?

Vilken norm råder?

Vad händer om den tysta flickan vill säga att hon inte vill vara ett kompensatoriskt stöd för den bråkiga killen?

Vad händer om den bråkiga killen får den beskedliga flickan att bli underbart bråkig och stökig och pratsam?

Vad händer om den tystlåtna flickan börjar viska och skratta med den busige pojken?

Vilken får skulden om båda blir bråkiga och pratiga?

Hur låter det på ett utvecklingssamtal när föräldrarna frågar varför läraren har gjort som läraren har gjort?

Vad händer om pojken som är bråkig har gjort så den tysta flickan inte vill gå till skolan längre?

Vad händer om den bråkige killen inte längre vill gå till skolan?

Varför är pojken bråkig just här och nu?

Varför är flickan tyst just här och nu?

Hur var det igår?

Var det så att flickan var pratig igår?

Var pojken inte bråkig igår?

Var i rummet placeras de två?

Varför placeras de där?

Varför sitter den tysta flickan där hon sitter?

Varför sitter den bråkiga pojken där han sitter?

Var sitter fröken?

Hur mycket påverkar tillrättavisningarna av den bråkige pojken den tystlåtna flickan?

Om den bråkige pojken får många tillrättavisningar är det inte kritik mot den tysta flickan som inte fick ordning på den ”bråkiga” pojken med sitt ”blida” väsen?

Hur löser en manlig lärare samma problem?

Hur löser en kvinnlig lärare samma problem?

Hur ser en manlig lärare på klassrummets dynamik?

Hur ser en kvinnlig lärare på samma dynamik?

Är klassrummet dynamiskt eller dramatiskt? (kunde inte låta bli att leka)

Hur kommer den tystlåtna flickan till tals om hon sitter alldeles intill den pojke som bråkar och pratar mest?

När pratar den tysta flickan?

Har man undersökt när den tysta flickan pratar?

Hur låter den tysta flickan?

Syns den tysta flickan i klassrummet?

Vem får mest uppmärksamhet?

Vad får uppmärksamhet?

Vad är innehållet i uppmärksamheten?

Vad berättar uppmärksamheten för eleverna?

Hur är jag mot dessa elever?

Vad händer om inte pojken lugnar sig intill den lugna flickan, är flickan ansvarig för det då?

Hur känner sig pojken om inte han blir lugnare tillsammans med flickan, känner han sig sämre då?

Varför klarar inte läraren av uppdraget att vara lärare för såväl pojken som flickan?

Varför gör läraren så här?

Vilken teori råder?

Hur kan vi tänka om lärarens roll och kursplanens innehåll?

Hur kan vi tänka kring barnkonventionen och artikel 12?

Hur är det för de andra pojkarna och flickorna?

Vad lär sig de andra pojkarna och flickorna av denna modell – tyst flicka jämte bråkig pojke?

Var i kursplanen finns stödet för åtgärden?

Tycker läraren inte om pojken?

Hur får läraren flickan att vara mer pratig?

Lyssnar läraren till innehållet i det flickan säger?

Lyssnar läraren till innehållet i det pojken säger?

Vem blir tystad oftast i klassrummet?

Hur gör man som elev om man skriker men inte blir lyssnad till?

Hur gör man som elev om man är tyst men har mycket att berätta?

Varför pratar inte flickan?

Tänk om läraren skriver i elevens utvecklingsplan att den tysta flickan ska våga mer i klassrummet?

Är det tysthetsklimatet som är norm?

Vad händer om eleven som bråkar får en annan lärare som har andra teoretiska tankar om vad som händer i klassrummet?

Hur mår flickan och pojken tillsammans då de ska kompensera varandras ”brister”?

Vem pratar med eleverna om vad de har för lösningar?

Finns det några andra sätt att pröva på?

När är en flicka stökig i ett klassrum?

Får flickor stöka och bråka i klassrummet?

Hur är det med den tysta killen, när får han uppmärksamhet?

Får den tysta killen kompensera den bråkiga flickan?

Vem kompenserar vems brister?

Får jag kompensera en annan lärares brister?

Om jag är en kvinnlig stökig lärare får jag sitta intill en lugn och sansad manlig kollega då rektorn har genomgångar?

Och varför tänker jag på min farfars sång – Nu ska vi leka skola och fröken det är jag och ni ska vara barnen och tysta ska ni va? Skolans innehåll kan vara lek men uppdraget är inte en lek. Demokrati och ansvaret om detta begrepps gestaltning i klassrummet är lärarens. Hur ser vi på våra elever? Hur är det att vara elev i klassrummet?

Anne-Marie

Tillägg; Jag konstruerar mycket frågor. Men att det var så många som 71 stycken här det blev synligt först då jag såg det hos Mats! Gå dit och titta.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Pojken i skolan: skylt och signal
  2. Barns teckningar
  3. Tysta Tankar
Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Hinder för lärande, Klassrummet, Misstagen, Styrdokumenten och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Bråkiga-killar-intill-tysta-flickor-pedagogiken

  1. Mats skriver:
    21/04/2010 kl. 4:49 f m

    Jag älskar dina oändliga frågelistor! Samtidigt är det något djupt allvarligt och skrämmande över att det här tänkesättet fått ett sådant genomslag. Kanske är det ett instrumentellt Classroom management-tänkande som fått oss att glömma vad undervisning är? Om allt handlar om ordning – då blir skolan en lek (i ordets allra sämsta betydelse)

  2. Anne-Marie skriver:
    21/04/2010 kl. 4:56 f m

    Lek i detta fall har en mycket negativ klang. Jag älskar frågan. Om jag lyfter frågan så arbetar jag med svaren. Jag älskar dialogen kring frågorna. Hur vi tillsammans konstruerar svaren – och gärna en mångfald svar utifrån olika aspekter och ur våra möten med människan här och nu, oavsett vem det är, kille eller tjej… jag är rädd för det färdiga. Jag räds påståenden. Jag blir livrädd för det kategoriska. Jag hukar för bedömningar som inte samspelar. Jag måste ställa frågor!
    Klart att jag blir glad över ditt gensvar Mats. Värmer. A-M

  3. Ellen van Lokhorst skriver:
    21/04/2010 kl. 6:04 f m

    Väldigt träffande om genusproblematiken i skolan. Huvudet på spiken. Hoppas att många lärare ställer sig de här frågorna! Det är ju ingen som vinner på lösningen, precis som du skriver, handlingen förstärker ju bara våra konstruerade kön. Vi hade en liknande debatt igår, men då handlade den om hur man skulle placera elever i nya klasser inför årskurs sju. Den lunga, duktiga tjejgruppen som klarar av en stökigare klass, och den oroliga pojken som de tyckte böhövde hamna i klassen där det är ordning och reda. Jag blir lite ledsen när jag hör sådana resonemang.

  4. Morrica skriver:
    21/04/2010 kl. 6:09 f m

    Idag tycker jag den viktigaste frågan här är ”Är det tysthetsklimatet som är norm?” ty idag funderar jag en väldigt massa över varför det ska vara så tyst. Varför är inte diskussionsklimatet norm istället?

  5. Katharina skriver:
    21/04/2010 kl. 6:09 f m

    Är det tysthetsklimatet som är norm? skriver du bland dina frågor.

    En lärare började arbeta på en skola för rörelseaktiva elever. Regler skrevs ”tillsammans” med eleverna första dagen och sattes upp på väggen. Där stod bland annat: Vi rör oss försiktigt och är tysta i klassrummet.

    Föräldrarna krävde lärarens omedelbara avsked eller nedmonterande av reglerna. Deras barn hade börjat i den skolan för att få lov att röra sig. Läraren tog ner reglerna och konstaterade att hon handlat rutinmässigt. Tysthetsklimatet är en norm att bryta

  6. Anne-Marie skriver:
    21/04/2010 kl. 6:22 f m

    Härligt! Då är gemensamhetstänkadet igång, välkomnas!
    Vad är en skola utan sina frågor? Vad är en lärare som inte ställer sig frågande? Vad står jag som påstående? /A-M

  7. Pingback: Antipluggkulturen och Anne-Maries frågor « Tysta tankar

  8. sspirit skriver:
    21/04/2010 kl. 4:34 e m

    … och här slår verkligheten in:
    http://www.aftonbladet.se/wendela/article6994760.ab

  9. Mats skriver:
    21/04/2010 kl. 5:06 e m

    sspirit!
    Vad menar du? Vilken verklighet?

    Jag har svårt att se sambandet mellan folks ointresse för jämställdhet och de här frågorna som Anne-Marie ställer. Här gäller det att organisera undervisning på ett sätt som ställer innehållet och barns intressen i centrum. Kanske är det en jämställdhetsfråga.

  10. sspirit skriver:
    21/04/2010 kl. 5:17 e m

    Varför vill vi ha det så tyst? Varför tyst är lika med koncentrerad, inriktad, harmonisk,genomtänkt,önskevärd, värdefull?

    Chefer vill ha tysta anställda. Mammor vill ha tysta barn. Pappor vill ha tysta fruar. Lärare vill ha tysta elever. Läkare bedövar till tysthet
    patienternas smärta. Pensionärerna vill ha tysta grannar. o.s.v. o.s.v.

  12. Mats skriver:
    22/04/2010 kl. 1:22 f m

    Jo, jag håller med. Frågan gäller den där artikeln – ointresset för jämställdhet.

    En del av diskussionen handlar ju om att lärare har tagit sig stora friheter att disciplinera och manipulera barn under någon form av genuspedagogisk mantel. Kampen mot pojkarna ”antipluggkultur” tar sig olika former.

  13. sspirit skriver:
    22/04/2010 kl. 3:53 f m

    Jag tror att genusfrågorna leder till jämställdhet och jag har en känsla att många tänker i samma bannor. Kanske inte rätt spår att förenkla en mycket djup problematik.

    Pedagoger och föräldrar tar beslut som berör barnen. Att barnen skall göra eller inte göra, vad de skall ha för kläder eller inte, vad skall de ha för lekar eller inte, vad skall de ha för språk eller inte, vad skall de ha för beteende eller inte.Och än så länge en stor del av dessa beslut tas utifrån barnens kön. Förklaringar saknas inte och besluten är väl menade och berör barnens framtid: man vill inte att om några år pojken eller flickan skall bli någon som gör den ena eller den andra.

    Anne-Maries frågor är mycket invecklade och utvecklande, var och en av dem och mycket väl behövda. Ställer vi de mycket och ofta, då kanske en vacker dag har vi mindre frågor att besvara om jämställdhet.

  14. Anne-Marie skriver:
    22/04/2010 kl. 4:02 f m

    Det handlar mer om varje individs rätt tänker jag, som också tackar för mottagandet av mina frågor. Så bra det blev tänker jag. A-M

  16. Pingback: Duktiga tjejer utmanar läraren, pojkarna blir föremål för fostran « Anne-Marie Körling

Kommentarer är stängda.