Fem råd till dig som möter en änka (en sörjande)

Postat den 07/09/2016 av Anne-Marie Körling

Körling tecknar

Dessa fem råd är hämtade ur Malin Lagerlöfs bok Dagbok från ditt försvinnande som utkom i år. Råden är allmängiltiga tänker jag. Jag minns varenda en som klev över till andra sidan gatan då de såg mig komma gående några dagar efter Estonias förlisning. Jag minns dem eftersom det gjorde ont att vara en sådan människa man behövde undvika. Hellre taffliga kommentarer än tystnad minns jag att jag tänkte. Jag minns också hur jag behövde skydda dem som mötte mig, eftersom de ville säga något, visa medkänsla men att detta var svårt. Hur gör man med en som sörjer när man själv går på moln?

Här är Malin Lagerlöfs råd:

1. Var inte rädd. Smit inte över till andra sidan gatan för att slippa hälsa. Om du inte vet vad du ska säga – förklara det. Tystnaden på trottoaren är inte farlig. Änkan kommer att vägleda dig. Det kommer att gå bra.

2. Skicka inga blommor. Fyll istället kylskåpet med hemlagad mat. Och om du ändå skickar blommor bli inte förnärmad om det inte kommer något tackkort. Änkan har annat att tänka på.

3. Bli aldrig rädd för att uttala den dödes namn. Änkan tycker oftast om att man gör det. Att omgivningen låtsas om att den dämde aldrig har existerat är värre än några upprivna sår.

4. Tala inte om för änkan vad hon känner. Säg inte att hon går igenom ett helvete eller har drabbats av det värsta som kan hända en människa. Det du säger handlar uteslutande om dig själv.

5. Om du en lång tid senare på en fest möter en leende änka, låt då bli att gå fram och beklaga sorgen. Du kanske har skämts över att du av ren feghet inte har hört av dig och nu vill du göra det rätta och lätta på din inre skuld. Det är hedervärt, men det är inte läge att tala om för henne hur förfärligt allting är. Säg att hon är snygg idag, skratta med henne och prata om någonting annat. Strax efter katastrofen känns det för änkan fruktansvärt om omgivningen låtsas som ingenting har hänt. Men ju längre tiden går, desto mindre är hon kvar där. Hon har kämpat hårt för att komma dit hon är nu och hon vet hur lätt det är att ramla ner i gropen igen. Då kan dina välmenande beklaganden kännas närmast som ett övergrepp.

Jag läser och tänker ”en som har sorg”. Och allt det där med maten i kylskåpet, filten om axlarna, blommorna som kommer första veckan men slutar komma, alla berättelser om hur man mår trots att man själv inte har en aning. Allt detta med att leva i sorg.

Och jag tänker på barn som har sorg. Pappa är ett ord som mår bra av att sägas för där inne i tankarna och känslorna är ordet stort. Jag minns tystnaden omkring min pappas dör. Jag var 7 år. Pappa död. Ordet slutade finnas. Tystnaden. Den skrikande tystnaden.

Tack Malin Lagerlöf!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Återbud till återträffen
  2. ”En pedagog gör misstag …”
  3. En sörjande människa
Publicerat i Barns sorg är randig, Sorg | Etiketter , , | 1 kommentar

Hemmets sorg och skolans anpassning

Postat den 07/09/2016 av Anne-Marie Körling

Jag läser Malin Lagerlöfs bok Dagbok från ditt försvinnande som utkom i år, 2016. Jag vill inte värdera innehållet, berömma språket, dela med mig av de viktiga inblickarna för det känns förmätet att recensera en annan människas upplevelser. Jag vill inte det. Boken är viktig för mig. Den förklarar en del av det jag inte förstod om mina känslor.

Jag tänker mycket på när min mamma försvann på Estonia. Försvinnandet 1994. Och sorgen. Nästan till gränsen vad man mäktar med. Och som man kanske inte alls mäktar med. Men överlever. Den livliga fantasin som gör allt så mycket värre. Begravningen där kistan ersätts med ett fotografi. Den saknade är inte där. Saknad syns så tydligt – rent fysiskt – det finns ingen kista. Jag minns viktnedgången. Hur jag rasade i vikt och hur de som inte visste talade om det som något imponerande, den där slanka linjen och jag som inte alls ville förlora något mer, inte ett uns mer. Och gråten, den plötsliga och intensiva, barnen som tröstande hjälpte till, de sörjde mer sin mamma än sin mormor. Gråten i spagettin. Tårarna men också skratten. Känslorna stora. De rymdes inte någonstans.

I Malin Lagerlöfs bok Dagbok från ditt försvinnande så händer det som hände mig:

Ett plötsligt ras. Grät inför barnen. Hur ska jag orka? Vad är meningen? Men barnen svämmade över av kärlek och välvilja.

Barnen som tröstar. Minns mina egna, hur de stekte pannkakor som nioåringar, ställde fram en kopp kaffe, kramade om, var snällare än snällast, sjöng glada sånger och berättade något vardagligt och levande medan de stod så nära, men händerna på mina kinder och med närvaro tittade in i mina ögon. Barnen ropade på ett oss – vi.  Vår gemenskap.

Och så skolan.

Skolan är en plats för rutiner, det blir man varse när allt av rutiner försvinner i hemmet, och rutinerna är en del av tryggheten. Allt är som vanligt. Klockslag är ramar, mattider trygga ramar, ta i hand och hälsa välkommen är ramar. Bemötandet som skolan visar är i bästa fall förståelse och anpassningar. Inte en veckas anpassningar utan en envis och pågående  förståelse där anpassningen handlar om att utmana sig själv som lärare att förstå och att en liten nioåring kanske bär alldeles för mycket på sina axlar och därför lever ut det tunga i skolan, frustration, plötslig ilska och ibland en ofantlig uppgivenhet och trötthet med ett huvud på bänken, över matematikbokens uppslag. Ingen ork. För att i nästa stund rusa runt på rasten och leka, leka, leka. Barns sorg är randig, skrev jag för länge sedan, och gjorde en film om hur randig en barns sorg kan vara. Det betyder inte att sorgen gått över. Det betyder att den finns där och att den visar sig ibland. Och det är som det ska.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Hur vi är med barnen i sorg och verklighet
  2. Sorg – och om att famna den i klassrummet
  3. Förvara barnen – nej – försvara barnen
Publicerat i Barns sorg är randig, Litteratur och läsning | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Hemmets sorg och skolans anpassning

Det var jul i boken men ute var det sommar och skolavslutning

Postat den 31/08/2016 av Anne-Marie Körling

P1150426

Jag minns min första klass och den givna läseboken de fick och som också jag fick. Jag hade inte valt den. Den kom med andra lärares val. Och vi läste ur den. Och vi läste ur många andra böcker. Vi läste för att lära oss läsa.

Noggrant gick jag igenom hur jag ville undervisa ur boken vi skulle lära oss läsa ur. Jag genomförde textsamtal långt innan ordet fanns och tänkte undervisning. Inte mängd. Utan noggrann undervisning med texten som vår gemensamma utgångspunkt. Eleverna gick i årskurs ett. Mitt ansvar för deras utbildning rörde att de lärde sig läsa. Jag utvecklade undervisningen så att den noggrant tog upp bokstäver, ord, meningar och korta stycken att lära sig ur. Men boken var uppbyggd på ett annat sätt. Eleverna skulle arbeta med den på egen hand. Jag hoppade in mellan raderna och undervisade. Det blev många frågor när vi vid årskursens slut inte hade kommit längre i boken än till hur man firar julafton. Utanför blommade sommaren. Eleverna kunde läsa och dessutom ställa kritiska frågor; Varför läser vi om julen nu?

Jag minns att jag skrattade: För att vi tänker framåt. Vi ser fram emot julen i årskurs två. Vi djupdök i texten och läste vidare. Snön for genom raderna. Vi läste för att vi kunde.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Läsning ger inre bilder men syns i det yttre. Se film ur min undervisning.
  2. ”Lätt för att läsa men så blev det svårt”
  3. Det pedagogiska samtalet och den kollegiala läsningen
Publicerat i Boken i undervisningen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Det var jul i boken men ute var det sommar och skolavslutning

Synliggöra lärarens inre arbete

Postat den 31/08/2016 av Anne-Marie Körling

 

P1240656

Jag tänker alltid undervisning. Undervisningens innehåll och former intresserar mig och har gjort att jag rest ut i världen för att studera den. Jag har besökt undervisande lärare i svenska klassrum och jag har lärt mig mycket genom att delta, studera och resonera.

Det återkommande och det som ska ske med varm rutin hör till relationsskapande; ta i hand, se till och om, använda elevernas namn, ge dem ett utrymme där de känner sig trygga att lära och utmanas. Dessa återkommande rutiner gör att vi kan möta det vi utmanas av, det nya och det som kräver mer av tankeverksamhet, det som kan vara en aning svårare än det vi är bekanta med. Allt detta som kommer med ett gott klassrumsklimat. Förutsättningen för att vi vågar och kan lära oss. Ordning skapas genom att vi samlas kring ett innehåll. Därför är innehållet så viktigt. Att vi skapar det, underhåller det och möjliggör för eleverna att möta det på flera olika sätt.

När det gäller undervisning pratar vi alldeles för lite om det vi lärare själva gör, hur vi undervisar, varför och genom vad.  Vi pratar mer om hur det ska bli och vad som inte blev. Vi talar om bristen och förlorar därför det faktiska innehållet. Vi kan tala mer om hur vi undervisar om våra innehåll och undersöka på hur många sätt vi undervisar, exempelvis om vattnets kretslopp. Undervisning uppstår inte i vakuum, utan uppstår genom pågående samtal om just undervisningen; hur vi undervisar och hur vi själva visar och ger uppmärksamhet åt det innehåll vi noggrant valt ut, de källor vi studerat och de upplägg vi planerat för att locka in eleverna att lära. Det är ett krävande, roligt och kreativt arbeta att skapa undervisning. Vi måste beskriva det vi gör och tala om tiden vi gör det på. Inte att vi inte har tid. Utan hur vi använder den tid vi har.

Frågor vi kan fundera kring är:

* Berätta om dina förberedelser;  dina val av innehåll, den litteratur du utgår ifrån, din lust och ditt engagemang för det du ska undervisa om, förberedelse av frågor och källkritiskt förhållningssätt.

* Berätta om ditt efterarbete; Hur hinner du gå igenom det du upptäckt, blivit förvånad över eller de kunskaper klassen tillsammans har, någon elev vars lärande du särskilt uppmärksammat och vilka frågor du vill lyfta igen så att eleverna får konfrontera sina kunskaper mot nytt innehåll, osv

Det är bara vi lärare som kan beskriva vårt arbete och vad som krävs för att skapa undervisning. Vi måste berätta och förklara, beskriva och skapa utrymme för undervisningens utveckling och innehåll.

Jag skriver om detta i Läraren inom mig, 2014 och Undervisningen mellan oss, 2015


Inlägg som berör samma teman:

  1. Skolans inre arbete
  2. Om att sätta ord på skolans inre arbete, från yttre brus och inre tystnad
  3. Elevaktiviteten knuten till lärarens undervisning!
Publicerat i Pedagogiska samtal, Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Synliggöra lärarens inre arbete

Barn gör det vi gör

Postat den 29/08/2016 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2015

Ibland säger vi till barn för att de gör något vi inte vill att de ska göra. Oftast försöker de göra det vi gör. Inte för att förstöra utan för att delta. Barn deltar i det som sker. När vi gör vill barn också göra. Det handlar om uppmärksamhet. Vi har visat uppmärksamhet mot något, här pianot. Barn visar oss att de är intresserade. Vi borde möta dem med ett generöst anslag där vi visar att vi ser att deras intresse för det vi gör och att vi säger välkommen:

– Ja, slå an din ton, spela du också, pröva du med. Hej lilla vän, var med! Välkommen!

Att barn inte genast kan är en pedagogisk fråga. De kan inte det vi vill att de ska kunna. Se inte till bristen – se till undervisningen – hur visar du det barn ska få lära sig. Hur tar vi varsamt vid så att uppmärksamheten inte försvinner, gemenskapen inte förändras och barnet får behålla sin nyfikenhet och inte få sin uppfattning om sig själv ifrågasatt.  Vi pratar så mycket om den hjälp barn behöver och jag tänker att barn är inte hjälplösa. De är med oss och försöker göra som vi gör. Vi kan visa dem hur man gör utan att ta ifrån dem själva känslan av att de också kan.

Detta lilla barn har lyssnat till en vuxen som spelade på pianot. När tillfälle gav sprang den lille fram och slog an en ton. Denna upptäckt i en värld att upptäcka! Må den bestå.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Det vi gör mot elever kan vi inte …
  2. Barn är människor! De känner, tänker och gör som vi!
  3. Vad är det för barn vi har idag?
Publicerat i Barns rättigheter | 1 kommentar

Röster om ”Ovan trädtopparna”

Postat den 29/08/2016 av Anne-Marie Körling

Boken Ovan trädtopparna är så ny, så ny och här är några röster om den:

Igår gav min syster mig ett boktips och tog fram din bok Ovan trädtopparna. Jag fick inte låna hennes, för den vill hon ha själv, så jag får helt enkelt köpa en egen imorgon.
Det ser jag fram emot! Det är så härligt att läsa om allt du gör för läsningen!

En annan röst:

Sen vårt samtal har jag tänkt och frågat mycket kring läsningen under min uppväxt och rent allmänt i min familj, spännande och fint att hitta nya historier. Så stort tack för att du öppnade upp de dörrarna för mig 😌

IT-mamman berättar så här:

Det är en vacker bok, full av respekt för berättarna. En av de yngre avslutar sitt samtal med Anne-Marie Körling med orden: ”Jag har aldrig talat om läsning på det här sättet och jag tycker det var intressant och kul att prata om det.”

Tänk så sällan vi är den där Lyssnaren! När jag läser Ovan trädtopparna påminns jag om lyssnandets konst. Som lärare, skolbibliotekarie och förälder är därför den här boken något av det vackraste och viktigaste jag läst på länge. Jag hoppas den hittar hem till många nattygsbord, bibliotek och mötesplatser.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Lite tankar om OVAN TRÄDTOPPARNA
  2. Hackspetten på axeln – om läsarens syn på sin läsning
  3. En läsare hör av sig
Publicerat i Litteratur och läsning, Synligt läsande | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Röster om ”Ovan trädtopparna”

Elever som aldrig läst en hel bok

Postat den 24/08/2016 av Anne-Marie Körling

Det finns elever som aldrig har läst en hel bok i skolan. De hinner inte läsa ut boken under den tid de får låna den. Och de upplever att det inte finns tillräckligt med tid att läsa på.  Då jag skrev detta på Twitter svarade en lärare; Daniel Sandin, så klokt, så klokt:

Skärmavbild 2016-08-24 kl. 06.13.24


Inlägg som berör samma teman:

  1. Min barndoms bok och en text ur Galeano
  2. Aldrig den första boken, den enda, alltid omtanken om nästa
  3. Om klassrummets organisation – en hel bok med tankar, idéer, forskning
Publicerat i Synligt läsande | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Elever som aldrig läst en hel bok