Anne-Marie Körling

”Den längtan jag en gång känt i kroppen (en morgon i en bar i San Diego hade den nästan gjort mig tokig) att åter dyka upp på landsvägen, svänga in genom grinden mellan pinjen och lindarnas valv, lyssna till rösterna, skratten, hönsen och säga ”Här är jag, jag har kommit tillbaka” mitt i alla häpna ansikten – drängarna, kvinnorna, hunden, gubben – och döttrarnas ljusa och mörka ögon skulle känna igen mig  från terassen – den längtan skulle aldrig kunna bli tillfredsställd. Jag hade kommit tillbaka, hade dykt upp, hade lyckats i livet – jag bodde på Angelo och konverserade med il Cavaliere – , men de ansikten, de röster och de händer som skulle ta i mig och känna igen mig, fanns inte längre. Det som fanns kvar liknade ett torg dagen efter marknaden, ett vinfält efter skörden.”

Jag läser ”en av de stora italienska efterkrigsromanerna” Månen och eldarna av Cesare Pavese och får många tankar som rör längtan efter den där känslan man hade som barn och att få komma hem där allt är sig likt. Det är som stenen man ser när man är äldre, stenen som var ett berg då man var ett barn. Skogen som kom med två träd och en buske och var en lekplats långt ifrån den verklighet de representerade hos de vuxna. Jag minns hur de gamla ansiktena hos mormor försvann ett efter ett och att jag växte upp och ville återvända dit allt var kvar. Huset som mormor och morfar bodde i förändrades aldrig. Inget nytt köptes in av möblemang. Inget gammalt bars iväg ut.

Jag läste romanen Månen och eldarna då den kom ut, köpte den på grund av omslaget och då jag läste den kunde jag dra in doften av jorden under en varm augustisol.