Anne-Marie Körling

Jag läser Jessica Schedvins inlägg på Twitter, den tweet som berättar att den blivande lärarkollegan som vill blogga och twittra om sitt första kommande år som lärare men som känner en viss tveksamhet efter att ha läst kommentarerna till Jessica Schedvins ”Tio myter om skolan”.

Och jag vill säga: Skriv! Kommentarerna och de personliga påhoppen till trots. Skriv!

Jag vill gärna läsa om hur en nybliven lärare förstår skolan. Själv minns jag alla misstag jag i tysthet skämdes över, exempelvis då jag inte förstod rektorns och schemaläggningens språk och kom att närvara på möten jag inte skulle vara på. Schemat jag fått skulle vara mitt personliga och AMK var min förkortning men också förkortningen på något jag inte längre minns innehållet i. Därför satt jag flera gånger i veckan på möten utan att fråga och utan att bli tillfrågad om vad det var jag gjorde där. Jag förstod lite av hur skolan fungerade och jag hade ingen jag naturligt kunde fråga för vägledning. Jag tänker ofta på det där första året, både på förvirringen men också på viljan och kraften jag kände tillsammans med eleverna. Jag skulle gärna ha skrivit om det för att få syn på skolan och förstå min utveckling. Jag skulle önska att den spegeln är något vi tål och vågar se skolan genom.

Jag tänker på de lärarkandidater jag pratat med under alla de år jag verkat som lärare, också de jag undervisat och föreläst för. Jag har lyssnat till de som känt sig påhoppade och ifrågasatta för sina nya idéer och för de inkilade åsikterna i skolfrågorna som gör något med de som ventileras i lärarrummen under rasten. De nyexaminerade kommer till skolan med utbildning och med den litteraturen de mött på högskolan, den forskning de fått diskutera och de frågor de vänt och vridit på då de kommit tillbaka från verksamhetsförlagd praktik, vilka måste vändas och vridas på många gånger för att belysas och kanske också förändras. När de nyexaminerade lärarna väl är ute i skolan ska de snabbt förstå systemet skola och slungas in i den verklighet som kommer med utvecklingssamtal, föräldramöten, förstå sin klass och knyta an till den och vässa sina ämneskunskaper och ge allt samtidigt som de pedagogiska samtalen blir färre och det mesta övergår i praktik och görande.

I personalrummen ställer de nyexaminerade andra frågor än de vi är vana vid vilka säkert väcker ont blod hos några kollegor och nyfikenhet hos andra. Ibland blir de nyexaminerade avsnästa då de frågar om det de  ännu inte riktigt har förstått eller vill ha vägledning i och får så höra att lärarutbildningen minsann har sina brister. De nya idéerna kan också bemötas med vänliga men trötta kommentarer som antyder att verkligheten kommer fila bort den där inspirationen och nyfikenheten och att erfarenheten kommer göra den nya läraren mer verklighetsanpassad. Det är bara och vänta och se. Andra nyblivna lärare kommer in i arbetslag där man lyhört funderar kring olika sätt att se på saker och ting och där alla lärare får ha en röst och idé utan att känna sig personligt påhoppade av de som varit i skolan länge.

Jag brukar tänka att jag behöver lärarkandidater och jag behöver den nyexaminerade lärarens frågor om det jag gör. Jag behöver öppna det fönster jag kan ha stängt, det som handlar om den förändring eller den medvetenhet jag behöver kring det jag gör och det jag tänker om. Det handlar om möten kring något. Detta något bör omslutas av tolerans och respekt för att vi tänker olika. Jag har tyckt om de där frågorna som gör att jag själv kan sätta ljuset på det jag gör med vana och förtrogenhet men som behöver få medvetenhetens ljus för att återskapas mellan mig och lärarkandidaten. För att möta lärarkandidaterna och de nyexaminerade lärarna brukar jag läsa in mig på något av den kurslitteratur de läst för att förstå vilken utbildning läraren får och har. Det gör att jag kan diskutera böckerna med den som studerar ur dem och därmed belysa praktiken genom dem. Jag behöver också gestalta hur jag ser på skolan och hur jag förstår det jag gör och detta sker oftast genom att dela min undervisning med någon som besöker den och som har andra frågor än jag kring den.

Då jag får möta eller utbilda lärarkandidater brukar jag berätta att när de väl är klara med sin utbildning och börjar arbeta i skolan ska de inte oroa sig för att de inte känner igen sig. De kommer inte alltid möta det de känner igen från sin utbildning men att det inte innebär att de ska överge sina tankar om det de har med sig. De får ett läroår där gamla fotspår syns som den enda att följa men då de lär sig om skolan och om hur skolan fungerar, i stort som i smått, kan de börja utforska det de själva vill göra och ta mandat för den förändring som kommer med det lärande de har fått. Det handlar om mötet mellan utbildningar och det handlar om praktik som ständigt måste utforskas. Det handlar inte om den läraren eller den lärarkandidaten. Det handlar om det uppdrag vi har givna ur läroplan och skollag samt de uppdrag som kommer i mötet med eleverna. De har också förväntan om att få lära sig. Undervisningen ska vara saklig och allsidig. Det kräver att vi vågar möta varandra som yrkesverksamma där vi tillsammans kan se utbildning i och genom de pedagogiska samtalen. Det kräver samtal och inte tystnad. Inte alltid samsyn men respekt för det vi tänker och det vi för fram av olikheter och likheter. Därför vill jag skriva till den blivande läraren, den nya kollegan men också den som är verksam men som blivit en tyst kollega i kollegiet:

– Skriv!

I Lgr 11 står det :

”… lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan kan utvecklas kvalitativt. Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och nya metoder prövas och utvecklas. Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället.”