Anne-Marie Körling

Twitter är för mig en plats att lekfullt hitta på en dikt om 140 tecken eller sända en hälsning till en kollega som springer i en korridor och som tänker på sitt arbete och kanske känner en aning brist ibland, glädje en annan gång.

Twitter är för mig en plats att samla ihop det jag vill läsa. De länkar jag får av andra som visar på en text som jag kan spara till senare. Jag gör en uppsamling av det jag vill läsa senare. Ibland läser jag genast.

Twitter är för mig en plats att hälsa på kollegor och lyssna in till det som pågår.

Ibland är Twitter som ett stort hav och då man kommer in i flödet är man obekant med vad som har hänt i det. Kontexten saknas ibland. Diskussionen kan bli obegriplig. Rappa frågor gör mig fundersam. Jag tänker länge. Pedagogiska frågor kan jag tänka väldigt länge på.

Twitter leder mig också ut i verkliga livet. Jag får träffa de twittrande, se människorna bakom orden, undervisningarna och tankegångarna. En gång satt jag i en bänk och upptäckte att jag kände personen som satt intill mig, några stolar längre bort. Jag lutade mig fram och hälsade. Eller den där blicken som plötsligt stod framför mig och sa hej, du har aldrig sett mig, men jag är … och så namnet som används på twitter.

Ibland låter jag någon annan använda mitt twitterkonto. Jag minns den elev som undrade  vem chefen var för skolan och fick låna mitt konto för att kontakta generaldirektören själv och nästan omedelbart få svar:
–  A-M, hon svarade!
Ja, Anna Ekström svarade och önskade eleverna lycka till med en text som kom rakt in i den pulserande skolverkligheten. Majblomman reagerade genast då en elev med glädje berättade för dem hur mycket pengar hen lyckats samla ihop. Det kom ett handskrivet brev och ett tack till hela klassens glädje.

Ibland använder jag Twitter för att ge en liten bild av skolan. Kanske från trappan jag sitter på och det jag ser av lärande. Jag tror på att vi alla ger en bild av skolan. En annan bild. En motbild ibland. Och problemen vi har de försöker vi lösa.

Genom Twitter lär jag känna kollegors intressen. De läser böcker, skriver böcker och de springer i skogen, plockar bär och svamp och ser film och tycker si och så om saker jag tycker si och så om. Jag tycker om innehåll. Olika. Om hur man förstår en handstil från förr, får följa med in i klassrummet via en film eller få utmaningen att delta genom att via skype läsa en dikt till en klass där man arbetar med dikter.

I Twitter möter jag så många yrken: lärare, präster, vaktmästare, poliser, rektorer, generaldirektören, professorn, forskaren, psykologen, författaren och bildlärare, journalister, musiklärare och handledare från nationellt centrum, företrädare för yrkesgrupper, fritidspedagogen, myndigheter med statliga innehåll och så en och annan lakritshandlare.

Twitter är för mig en slags godmorgon skolvärlden och hej då och tack för nu är det kväll. Morrica som konsekvent säger godmorgon och godnatt får mig att också känna mig välkommen till en ny dag och godnatt då dagen är över.

Jag tycker inte om när twitter används till att göra illa någon annan genom att misstänkliggöra, svärta ned eller misskreditera. Det är en skrivande människa bakom varje tweet, någon som sitter vid sin dator och som önskar få syn på sin omvärld genom att skriva något med ett begränsat antal tecken. Det är en hel värld på andra sidan en tweet. Hjärta, puls och tanke. Också den som får läsa det som skrivs är större än den text vars enda syfte är trycka till en medmänniska. Betydligt större.