Texten är mellan oss, vi möts genom den

Körling fotograferar 2015Det yttre. Det faktiska. Det vi samlas kring. Texten fick mig att fråga om texten och om tankarna om texten. Jag frågade inte om personen, jag frågade inte vem personen trodde sig vara.

I centrum var texten. Jag mötte en annan via den. En som berättade om texten och sina tankar om den. Jag läste texten och samtalade om den. Vi lärde känna varandras tankar om texten.

Så ser jag på det mesta. Vi lär känna varandra genom undervisning, genom innehåll och hur vi tänker olika på det vi har gemensamt.

Publicerat i Styrdokumenten, Svenskämnet, Textsamtal, Undervisningen, Värdegrunden | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Texten är mellan oss, vi möts genom den

Bildpromenaden går fram och tillbaka i boken och undervisningen

En bildpromenad handlar om att göra kopplingar. Efter att ha fått orden, den inledande fasen, handlar det om att som lärare skapa frågor kring kopplingarna mellan exempelvis början och slut. Det handlar om att noggrant ha gått igenom boken men också att ha frågor som man alltid kan ställa. Frågor av allmänna slag är:

Första meningen i berättelsen och sista meningen 

  • Vad berättar de?
  • Hur hör de ihop?
  • På vilket sätt ramar de in berättelsen?
  • Kan man lista ut innehållet genom dem?

Modellande exempel ur en bok:

Första meningen i Stian Holes bok: Hermans sommar är:

Snart är det höst.

Sista meningen i samma bok är:

Och Herman oroar sig.

Genom att lyfta fram första och sista meningen ur boken kan man låta eleverna fundera över vad berättelsen ska handla om. Då talar man om dem inledningsvis. Det hör till lärarens förberedelser till en början, men kan sedan bli något man alltid gör vid litteraturläsning.

Frågor jag skulle utmana med är:

  • Hur känns oro?
  • Vad betyder det att det snart är höst?
  • Oro och framtid – Vad säger det om framtiden?

Det är inte jag som ska berätta utan eleverna som ska få tänka och berätta. Jag summerar deras tankar och berättelser. Konstruerar nya frågor ur det som kommit fram. Det gör att jag hela tiden tänker om det som sker för att se hur jag kan utmana eleverna att ytterligare tänka och förstå.

Jag kan exempelvis fundera över om jag efter dessa frågor ska lägga till något ur bokens baksidestext:

– Vad säger ni om det författaren Stian Hole låter oss få ta del av:

”En berättelse om något som snart ska ta slut och något nytt som ska börja.”

Jag har då lagt till information som kan komma att påverka den första och sista meningen i boken. Därför ställer jag frågor om det:

  • Hur tänker vi och känner vi inför något som kan ta slut?
  • Vad betyder det att något tar slut?
  • Hur förstår vi det som kommer efter att något tagit slut?
  • Finns det andra känslor än oro inför det som ska komma?

Nu går jag tillbaka till omslaget. Den ska nu betraktas utifrån det vi har berättat och fått fundera på:

  • Hur kan vi förstå att Herman känner oro?
  • Hur kan vi se att det snart är höst?
  • Vad vet vi om årstiden?
  • Hur gammal kan Herman vara?
  • Han kan nästan simma själv. Kan det påverka det vi vet om honom och det som ska komma?
  • Vem tittar Herman på?
  • Vad skulle du vilja säga till Herman? Om oro? Om hösten? Om det som snart tar slut? Och om det som ska komma?

En bildpromenad går i, genom och cirkulerar kring samtalet om boken. Vi går tillbaka, bekräftar, omvärderar, skapar ny förståelse och ställer nya frågor som utmanar tänkande och läsande. Det är läraren som möjliggör detta. Minns att lyssna till det eleverna berättar, summera snarare än värdera det eleverna säger, och skapa frågor efter att alla har sagt det de vill säga och ur det du vet – skapa nya frågor. När eleverna inte har mer att säga är det dags att börja läsa boken.

Genom berättelsen har jag undervisande frågor ur samma källa, dvs, den inledande meningen och den avslutande, baksidestexten och omslaget. Jag kan alltså skapa frågor som berör det genom hela läsningen:

  • Berättelsen om tanterna, deras oro eller lugn och deras kommande slut?
  • Berättelsen om mamman, vad är det Herman förstår av hennes oro och det kommande?
  • Sista illustrationen; Vad berättar den? Hur ser man det kommande i den? Vilken värld väntar Herman?

”Det är tretton timmar kvar till skolan börjar.”

Det är den näst sista meningen i boken. När är man så exakt med tiden? Berätta?!

Hör den ihop med den andra meningen i berättelsens början:

”Hermans sommar är snart slut.”

En bildpromenad är ett sätt att undervisa om boken, omslaget, texten och litteraturen. Bildpromenaden ger strategier, skapar intresse och inkluderar varje elevs tanke och ord. Läraren skapar intresse för bokens innehåll och genom lyhördhet bibehåller intresse för bokens innehåll. Då eleverna också utbildas i bildpromenaden under det att du ger dem undervisningen måste du ha tålamod med din iver att gå vidare och för snabbt fram. Då jag började undervisade jag kanske fem-tio minuter. Det tog en hel del lektioner innan eleverna förstod vad en bildpromenad kom att betyda för dem. Snart gjorde de dem självständigt. Undervisningen utvecklas så.

Modellen jag givit kan appliceras på de flesta innehåll men jag har valt att göra den ur  ur Stian Hole Hermans sommar, utgiven på Alfabeta 2011

 

 

 

 

Publicerat i Bildpromenaden, Frågekonsten | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Bildpromenaden går fram och tillbaka i boken och undervisningen

”om vad barnen lär i skolan”

Ägg och kaviar - Körling fotograferar 2015

På restaurangen satt några personer och pratade om skolan. De sa att barnen lärde sig så mycket som de inte hade lärt sig. Det var en annan ton i samtalet. En ton av förhoppning och förvåning. 

Under en taxiresa berättar en medresenär om hur barnen håller sina egna utvecklingssamtal och att de håller föredrag inför hela klassen.

– Mitt barn är sju år, säger föräldern med glädje och stolthet.

Jag tycker förvåning är spännande. Jag tycker de överraskande vändningarna är spännande. En annan ton. Ett annat innehåll.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för ”om vad barnen lär i skolan”

Sexåringen räknar sig lycklig

P1280180

– Du, säger sexåringen, du! Vet du var 10 minus 8 är?

– Berätta, säger jag.

– Det är ju 2, säger sexåringen lyckligt.

– Aha, säger jag och speglar den lycklige sexåringen.

– Jaaaa, tio minus åtta är två.

En kompis säger också att tio minus åtta är två.

Alla är glada.

Jag funderar en stund. Sen undrar jag öppet:

– Kan man då förstå vad 10 – 2 är?

Sexåringen som inlett det hela utbrister:

– 10 minus två är sju!

Alla är lyckliga räknare. Jag lyssnade och tänkte hur jag skulle lägga upp undervisningen. Låta lyckan bestå. 10 minus 2 är 8. Det är en början. Om jag vore läraren skulle jag ge mig i kast med äventyret att under morgondagen skapa frågor om hur man räknar och tänker kring 10 minus 8. Vad kan det bli? Hur kan vi förstå? Hur gjorde vi för att lära oss det? Hur tänkte vi?

Publicerat i Matematikundervisning | Kommentarer inaktiverade för Sexåringen räknar sig lycklig

En tanke för dagen och tanken för oss

Tack Gunilla Bergström. Jag lyssnade. Jag tänker så. Jag räknar skratt i klassrummet.

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för En tanke för dagen och tanken för oss

Pedagogiskt samtal med hemlige Mållgan

Då jag läser litteratur eller en artikel som involverar mig på något sätt tänker jag att jag får ett perspektiv att pröva och undersöka ur. Då kan jag se på det jag gör i klassrummet på ett nytt sätt för en stund och fundera över hur det påverkar mig och de jag träffar, den undervisning jag ger och hur den utvecklas. Jag får ett pedagogiskt uppdrag, kanske också utmaning eller bekräftelse.

Sen tänker jag att jag har ett pedagogiskt samtal med den som gett mig perspektivet.

Publicerat i Kommunikationen | Kommentarer inaktiverade för Pedagogiskt samtal med hemlige Mållgan

Pennvässarteknik

P1160419

Den elektriska pennvässaren surrar i klassrummet. Jag vill pröva den. Jag minns när jag fick pröva den elektriska skrivmaskinen. Min fingertryckförmåga var anpassad för en skrivmaskin där allt måste göras med egen kraft. Så övergången till elskrivmaskinen innebar att fingerfärdigheten måste justeras. Jag skrev fjorton bokstäver j och lika många f. Om jag skulle använda den elektriska pennvässaren skulle jag  använda min tryckförmåga och vips skulle pennan försvinna som uppäten av tekniken.

Publicerat i Redskapen | 1 kommentar