Utan att blunda lovar jag att alltid våga hålla upp en annan spegel av skolan än den bild vi kidnappas att ständigt se in i. Jag lovar att alltid visa upp det där exemplet som syns i det ögonblick en lärare och en elev möts i lärande, där båda är lika lärande, lika nyfikna och lika öppna för ögonblicket. Jag lovar att alltid hålla mitt öra intill klassrummets dörr och från insidan av lärarprofessionen söka förklara lärarens arbete och viljan att ständigt försöka göra ett bra arbete.
Jag lovar att verka för att tiden ibland stannar upp och att lyssna till lärarens röst om det som är svårt och det som upplevs vara den där lektionen. Den lyckade. Den där alla elever på något magiskt sätt syntes absorberas av innehållet. Jag lovar att berätta att det handlar om vad läraren skapat för eleverna. Jag lovar att det samtalet om den lektionen ska bli ett långt och utforskande samtal.
Jag lovar att inte väcka lärarens känslor av brist utan se till det som sker och sätta ord på det. Jag lovar att vara kollegialt öppen för min kollegas fråga och se frågan som en mötesplats för våg gemensamma utveckling i hur att undervisa, hur att förstå, hur att härbärgera, hur att ta steg i den utveckling som ständigt krävs av oss och jag lovar att underhålla den väg som stakas ut då vi lärare vill pröva, utforska och undersöka. Jag lovar att vara nära elevens lärande och jag lovar att ständigt hålla hoppet om elevens utveckling också då eleven förlorat det. Jag lovar att försöka vara där.
Jag lovar att försöka vara kollegan i klassrummet intill. Den som inte vet bäst utan den som är nyfiken på. Jag lovar att försöka stå emot när skolfrågorna drivs till orkanstyrka och jag lovar att inte vända kappan efter vinden utan knäppa den och våga fortsätta tro på platsen där samhället har sin knytpunkt, sin mötesplats och sin vagga.
Sydsvenskan, #minskola
Tack till Emma Leijnse
Böcker jag har läst 2026: