Eleverna om hur och vad

Körling undervisar 2007Körling fotograferar 2014P1240652Körling fotograferar 2014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varje vecka skrev vi om vårt lärande. Inför terminsstarter skrev vi om det vi kom ihåg, mindes och ville fortsätta lära oss. Inför terminsavslut funderade vi över vad vi lärt under terminen. Men det viktigaste. De samtal vi förde dagligen kring hur vi lär oss, av vem vi lör oss, ur vad vi lär oss, genom vad vi lär oss, hur vi vill lära oss, hur läraren ska stötta och utveckla, hur lärande märks och vad det gör för skillnad. Här är några smakprov. Undervisningen är från tidigt 2000. Jag funderade ständigt över vilka frågor jag skulle ställa. Och det gör jag fortfarande. Vilka frågor leder till att eleverna upplever att de kan svara och hur de förstår varför vi skriver om det vi gör?

Publicerat i Frågekonsten, Kommunikationen, Ordförrådet | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Eleverna om hur och vad

Mandat. Inte skuld.

Körling fotograferar 2014

Skolan har mandat. Att utforma undervisning. Att stå nära elevernas lärande. Mandat att göra det lärare gör och verkar för. Om vi sviktar i vår förmåga att äga mandat kommer vi tro att någon annan har det, någon som kan bättre. Eller så menar vi att vi kan ta mandatet om saker och ting löses först. ”Om vi bara får det och det, om man bara beslutar si eller så.”

Om vi inte tror oss kunna ta ansvaret över det mandat vi har läser vi läroplanen som den snävaste av lagböcker och inte som en samspelande part i det vi ska göra och verka för. Om vi inte själva tror oss om mandaten är skulden nära till hands, en tillflyktsort. Skulden bollar vi med. Ibland är det föräldrarna vi bollar skulden över till. Ibland säger vi att eleverna med den eller den bakgrunden … ja de kan vi inte rå på eller över. Ibland säger vi att kommunen har sagt si eller så och så kastar vi skuld mot någon där. Ibland är det kollegan i klassrummet intill som är den felande länken.

Mandatet har vi just nu och precis där vi är. I mötet med eleverna. I klassrummet. Genom professionen. Rektor har mandat att leda den pedagogiska verksamheten. Vaktmästaren vid skolan har mandat att lösa det praktiska i skolan och genom sitt arbete också stå på den värdegrund som inkluderar eleverna som frågar:

– Vad gör du? och varför då?

Lärare har mandat i klassrummet. Att genomföra lektioner som är planerade och med innehåll som både bekräftar och utmanar eleverna. Forskarna har ordet och överblicken. Praktiken måste göra sitt till, yttra sig, ställa sig frågande och undersöka hur det som sägs svarar upp mot det som erfars i den praktik man själv står i och verkar för.

Skulden. Skammen. Den måste vi lära oss att härbärgera. Och bita svansen av. Vi har ansvar för lärandet i skolan. Jag vill inte känna mig uppgiven då eleverna inte kan läsa, trots att vi trodde att de kunde sedan länge. Jag biter gärna huvudet av den skammen och förlöser den i aktion och handling.

När vi skyller på andra gör vi oss till antagonister. Låt oss istället rikta oss inåt. Mot våra uppgifter och ta kollegialt ansvar för det vi gör och den utveckling vi tillsammans ska och kan skapa. Skuld och skam kan vi hålla nära oss och låta den spricka upp i kollegiala samtal där vi erkänner den och vågar vila i varandras styrka, kapacitet och vilja. Inte kasta upp våra försvarstal som omedelbara skydd. Däremot begränsa genom att visa på vårt innehåll och hur vi arbetar för det och hur vi gör detta. Det finns gränser för vad skolan kan och ska göra. Genom att äga mandat och ta ansvar synliggörs denna gräns.

Att ge någon skulden för skolans bottenlösa läge är inte att göra skolan någon tjänst. Det ger inte ansvaret någon tyngd och inte heller annat än tillfällig befrielse. Det är kring det vi kan göra ihop som vi kan ta ansvar. Pisarapporten kan inte förringas även om vi vill göra den perifer. Ringarna på vattnet kan inte göras så stora att de förlorar sin kärna och sin berättelse. Inte för att vi ska tävla med omvärlden utanför att eleverna ska få lära sig det de har rätt till.

Vi är där vi är. I varje mikrosekund gör vi vad vi kan och vi undrar och funderar över vad vi kan göra bättre. Energin att fundera över på vad andra ska göra bättre är att hålla sig ifrån den egna möjligheten att förändra där man är. Det leder ingen vart. Det blir ingen utveckling. Då står vi alla och stampar upp den lervälling vi önskar vore i någon annans trädgård.

Läroplan och kursplaner har ett rikt innehåll att samlas kring och berätta om. Kursplanen i matematik visar både vad läraren har för kunskaper i ämnet och vad och varför eleverna ska få lära sig i skolan. Vi kan tala mer om skolans innehåll och det vi levandegör i varje klassrum där lärare och elever är. Vi kan och ska tala om skolans innehåll med med varm saklighet, framtidstro och kunskap om hur elever får lära och utvecklas i en skola där vi tillsammans kan vår sak och prövar det vi vill förändra.

 

********************************************

Läs också Sista kapitlet i Läraren inom mig, 2014

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Värdegrunden, Visionerna | Kommentarer inaktiverade för Mandat. Inte skuld.

Uppkomna arbetsplatser

Körling fotograferar Max Entin

Arbetsplatser.

Som jag älskar att vi är lika och olika.

Jag sprider ut mig.

Över köksbord. Över stolarna.

Orden rinner över. Springer ut på golvet.

Pennorna springer efter.

Som vi är olika. Som vi är lika.

Ordningen vi själva har.

Den är ingen annan lik.

Publicerat i Läraren inom mig, 2014 | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Uppkomna arbetsplatser

Dikt – så vackert är ordet och innehållet hissnande

Körling fotograferar 2014

”Jag är omgiven av skrivtecken som jag inte kan tyda, jag är alltigenom analfabet.

Men jag har betalat det jag skulle och har kvitto på allt. Jag har samlat  på mig så många oläsliga kvitton. Jag är som ett gammalt träd med vissna löv som hänger kvar och inte kan falla till marken.

Och en pust från havet får alla dessa kvitton att rassla.”

Tomas Tranströmer, För levande och döda, 1987

 

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Dikt – så vackert är ordet och innehållet hissnande

Över ett glas mjölk och en smörgås gjord med omsorg

Körling fotograferar 2014

Fotograferade en smörgås. Den gjordes med omsorg av en femåring. Skinkan lades om fyra gånger. Paprikan likaså. Jag fotograferade och barnet bad att få titta på fotografiet av smörgåsen. Sen rättades paprikabiten till igen. Något hände i mig. Något långsamt. Något som tar tid. Och jag lade min vuxenhet åt sidan och gjorde mig en smörgås. Tre gånger lade jag om skinkan. Två gånger såg jag till att paprikan låg där den skulle.

Körling fotograferar 2014

Fotograferade ett glas mjölk. På begäran av en liten treåring. Sen tittade vi på fotografiet. Sen tittade vi på mjölkglaset. Treåringen skrattade och frågade vems mjölk det var på fotografiet.

Publicerat i Barns rättigheter, Läraren inom mig, 2014 | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Över ett glas mjölk och en smörgås gjord med omsorg

Fotograferade en liten älva

Körling fotograferar 2014

Publicerat i Fotograferingen | Kommentarer inaktiverade för Fotograferade en liten älva

Ackompanjemangsamtal

Körling fotograferar 2014

Barn pratar om det de gör. Monologsamtal kan de kallas. Jag undrar om vi ska kalla dem så. Att prata med sig själv och med det man gör eller deltar i är en slags relation. Igår satt jag med två barn och tittade på de barnprogram de älskade. Treåringen såg det sjuåringen älskade. Alltså älskade treåringen också programmet. Jag tittade och försökte förstå vad barnen älskade. Så jag satt där jag satt. Lyssnade till barnens samtal med TV-programmet. Hur de hela tiden ackompanjerade händelser, svarade i samtalen och deltog i handlingen. Ibland tittade de på varandra.

– Visst är han rolig, sa sjuåringen. Visst?

Treåringen som inte alls har förmågan att förstå humorn säger att elefanten är stor.

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Ackompanjemangsamtal