Mandat. Inte skuld.

Skolan har mandat. Att utforma undervisning. Att stå nära elevernas lärande. Mandat att göra det lärare gör och verkar för. Om vi sviktar i vår förmåga att äga mandat kommer vi tro att någon annan har det, någon som kan bättre. Eller så menar vi att vi kan ta mandatet om saker och ting löses först. ”Om vi bara får det och det, om man bara beslutar si eller så.”

Om vi inte tror oss kunna ta ansvaret över det mandat vi har läser vi läroplanen som den snävaste av lagböcker och inte som en samspelande part i det vi ska göra och verka för. Om vi inte själva tror oss om mandaten är skulden nära till hands, en tillflyktsort. Skulden bollar vi med. Ibland är det föräldrarna vi bollar skulden över till. Ibland säger vi att eleverna med den eller den bakgrunden … ja de kan vi inte rå på eller över. Ibland säger vi att kommunen har sagt si eller så och så kastar vi skuld mot någon där. Ibland är det kollegan i klassrummet intill som är den felande länken.

Mandatet har vi just nu och precis där vi är. I mötet med eleverna. I klassrummet. Genom professionen. Rektor har mandat att leda den pedagogiska verksamheten. Vaktmästaren vid skolan har mandat att lösa det praktiska i skolan och genom sitt arbete också stå på den värdegrund som inkluderar eleverna som frågar:

– Vad gör du? och varför då?

Lärare har mandat i klassrummet. Att genomföra lektioner som är planerade och med innehåll som både bekräftar och utmanar eleverna. Forskarna har ordet och överblicken. Praktiken måste göra sitt till, yttra sig, ställa sig frågande och undersöka hur det som sägs svarar upp mot det som erfars i den praktik man själv står i och verkar för.

Skulden. Skammen. Den måste vi lära oss att härbärgera. Och bita svansen av. Vi har ansvar för lärandet i skolan. Jag vill inte känna mig uppgiven då eleverna inte kan läsa, trots att vi trodde att de kunde sedan länge. Jag biter gärna huvudet av den skammen och förlöser den i aktion och handling.

När vi skyller på andra gör vi oss till antagonister. Låt oss istället rikta oss inåt. Mot våra uppgifter och ta kollegialt ansvar för det vi gör och den utveckling vi tillsammans ska och kan skapa. Skuld och skam kan vi hålla nära oss och låta den spricka upp i kollegiala samtal där vi erkänner den och vågar vila i varandras styrka, kapacitet och vilja. Inte kasta upp våra försvarstal som omedelbara skydd. Däremot begränsa genom att visa på vårt innehåll och hur vi arbetar för det och hur vi gör detta. Det finns gränser för vad skolan kan och ska göra. Genom att äga mandat och ta ansvar synliggörs denna gräns.

Att ge någon skulden för skolans bottenlösa läge är inte att göra skolan någon tjänst. Det ger inte ansvaret någon tyngd och inte heller annat än tillfällig befrielse. Det är kring det vi kan göra ihop som vi kan ta ansvar. Pisarapporten kan inte förringas även om vi vill göra den perifer. Ringarna på vattnet kan inte göras så stora att de förlorar sin kärna och sin berättelse. Inte för att vi ska tävla med omvärlden utanför att eleverna ska få lära sig det de har rätt till.

Vi är där vi är. I varje mikrosekund gör vi vad vi kan och vi undrar och funderar över vad vi kan göra bättre. Energin att fundera över på vad andra ska göra bättre är att hålla sig ifrån den egna möjligheten att förändra där man är. Det leder ingen vart. Det blir ingen utveckling. Då står vi alla och stampar upp den lervälling vi önskar vore i någon annans trädgård.

Läroplan och kursplaner har ett rikt innehåll att samlas kring och berätta om. Kursplanen i matematik visar både vad läraren har för kunskaper i ämnet och vad och varför eleverna ska få lära sig i skolan. Vi kan tala mer om skolans innehåll och det vi levandegör i varje klassrum där lärare och elever är. Vi kan och ska tala om skolans innehåll med med varm saklighet, framtidstro och kunskap om hur elever får lära och utvecklas i en skola där vi tillsammans kan vår sak och prövar det vi vill förändra.

********************************************

Läs också Sista kapitlet i Läraren inom mig, 2014