Mobilen i elevens hand – ett redskap för lärande eller vägen bort från lektionen

Skoltankar i min väska - körling fotograferar

– Snälla förklara för mig varför du tycker att elever ska ha mobiler i klassrummet, frågade någon i telefonen. Jag tycker det är alldeles på tok fel.

En mobil är precis som hos oss vuxna ett redskap för kommunikation, för att söka information då annan inte är tillräcklig och då nyfikenheten väcks och man bara måste få veta lite mer, se en bild, få ordning på källkritik, söka en bok, en film eller sända iväg en liten tweet för att komma ihåg men också annonsera att man är där man är och intresserad av det man är intresserad. Ibland har vi vuxna mobilerna med för att viktiga meddelanden väntas oss. Då ursäktar vi oss ofta och säger att

– Jag har den på ljudlöst men jag måste ta emot ett samtal under din föreläsning.

På lektioner är mobilen också ett redskap. Elever söker information, översätter svåra meningar, söker på ord för att veta mer, undersöker andra textplatser, fotograferar lärarens meningar från tavlan, antecknar i almanackor, lyssnar till musik under det självständiga arbetet. Det goda redskapet för att spara, förklara och behålla det som är givet i stunden.

Men mobiler som används, kanske för att lektionen inte har något innehåll, för att den inte kommer igång, eller för att det är för svårt … förklaringarna kan vara många … för att man inte orkar med helt enkelt … är något vi måste komma tillrätta med. Jag ser helst att undervisningen inkluderar mer snarare än att eleverna får bära skulden för att de inte följer med. Jag tycker inte att mobilsituationer av det slag där eleven spelar spel, där eleven gör annat, där eleven tar emot samtal under lektionstid är något vi ska acceptera.

Däremot är frågan den – hur vi ska komma tillrätta med problemet.

Den enklaste vägen är att göra eleven till problemet, eleven är den som gör fel och ska justeras, en annan är att titta på hela situationen och våga kasta ett öga på hur lektionen inkluderar eleverna i undervisningen och upprätta en plan för ökad interaktion och meningsskapande och lägga upp en plan för att mobilen i klassrummet ska användas för och till lektionens innehåll och dess utveckling. Det kan också vara en idé att diskutera hur man använder mobilen i sociala sammanhang och låta eleverna diskutera hur de använder sina mobiler så att vi lärare får större kunskap om varför och hur. Därefter ska vi diskutera detta i de pedagogiska diskussionerna.

En av de unga jag känner berättade att de ibland gjorde stunder helt mobilfria genom överenskommelsen – den som först tar i mobilen får betala … detta för att man också behöver stunder där mobilen inte ska påverka i nuet, utan de som är där ska vara där de är och inte påverkas av det yttre eller annan tillgänglighet.

Hur som helst, en mobil som tar eleven från undervisningen är inte en mobil som används till och för undervisningen – det blir problem. Om undervisningen inte inkluderar eleven, där eleven förstår, känner engagemang, får ställa frågor kan mobilen synliggöra att något måste göras och att frågan måste diskuteras.

Vi måste också lyssna till lärare som inte har problem med mobilerna i klassrummet och vi måste lyssna till lärare där mobilerna är ett stort problem i klassrummen. I de pedagogiska diskussionerna ska vi inte ställa oss mot varandra, för eller emot, utan föra frågorna varför och hur och sakligt fundera på varför det är skillnader och vari skillnaderna består. En lärare som låter eleverna använda mobiler kan besöka en lärare som har problem med mobilerna och tvärtom.

 

Publicerat i Pedagogiska samtal | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Mobilen i elevens hand – ett redskap för lärande eller vägen bort från lektionen

Elevernas frågor och innehållet i dem

Elevernas frågor skriver jag alltid ned. Jag noterar också om frågorna riktas mot form eller mot innehåll. De vanligaste frågorna handlar inte om lärande utan om form; Kommer det här på provet? Till när ska vi ha det här? Jag har skrivit om de här frågorna i ”Nu ler Vygotskij, 2011”.

Alla frågor elever ställer berättar något. Då eleverna frågar om innehållet är det för att de är nyfikna, vill veta, för att de själva kan något om det som beskrivs. Frågorna kan vi betrakta som gläntor in i elevens lärande och till elevens förståelse. Jag brukar inte besvara frågorna de ställer utan hellre få dem att berätta mer. Jag säger:

– Berätta.

Då eleven får berätta kommer hela frågans resonansbotten att bli tydlig och eleven får tillgång till sitt kunnande genom att berätta. Jag kan fundera över hur jag ska lägga upp uppgifter så att eleven får tydligare svar på sin fråga, dvs, att eleven utvecklar lärande och kan ställa nya frågor. Samtalen öppnas genom att vi, lärare och elev, delar något i det yttre, dvs, det vi är i färd med att lära oss. Kring det samlas vi. Frågor som elever ställer må ha brister men genom att de ställer dem kan vi skapa undervisning som svarar upp mot det eleven behöver.

Idag ställde en elev en fråga:

– Hur kan man vända två minus till ett plus?

Och jag tänker om frågan:

  • eleven är intresserad
  • innehållet väcker elevens engagemang
  • eleven ställer frågor om innehållet
  • eleven ska få berätta om sin upptäckt
  • eleven använder sitt vardagsspråk
  • eleven ska få möjlighet att berätta om det eleven söker formulera

Vad ska jag göra och vad ska undervisningen ge:

  • jag ska undervisa så att eleven kan få ett korrekt matematikspråk och pröva sina antaganden på andra uppgifter
  • jag ska möta elevens frågor genom att låta dem förklara och berätta om det de undrar. Eleven ska få använda talutrymmet. Inte bara talet i matematiken utan talet om matematiken.
Publicerat i Frågekonsten, Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Elevernas frågor och innehållet i dem

Lektion: Textsamtal tre meningar om brev

Detta korta stycke skulle jag skapa samtal kring:

”Och så gav han henne breven från Lisl och Pepi. En hög med 368 brev från år 1939. En annan med 117 brev från 1940. Endast 3 brev från 1941, men 35 från året därpå.”

Elisabeth Åsbrink; Och i Wienerwald står träden kvar, 2011, Natur och Kultur

Så här skulle jag förbereda lektionen:

  • högläsa texten för mig själv och en kollega
  • höra vad kollegan tänker om det jag läst
  • skriva ned de frågor som uppkommer genom vårt samtal
  • skapa frågor som bjuder in eleverna att påverka texten; ex vad vill du ändra på? Hur skulle du vilja formulera dig runt samma innehåll? Ordval? Meningsuppbyggnad?
  • skapa frågor som bjuder in eleverna att tänka på textens kontext; Varför skriver man om antalet brev? Vad är det som berättas genom den här meningen? Antalet brev berättar vad?
  • skapa frågor som bjuder in eleverna att tänka om breven och kommunikationen; Hur kommer det sig att man sparar brev? Vilka brev sparar man? Hur skickas brev?
  • skapa frågor som bjuder in eleverna att tänka om mottagaren av breven; vem får breven? Varför är de viktiga? Vilket band kan avsändare och mottagare ha?
  • Namnen Lisl och Pepi? Vilka är de? Vad berättar namnen?

Jag förbereder mig alltid med frågor. Det är min LPP. Inte vad eleverna ska göra utan vad min lektion ska möjliggöra. Frågorna är mycket viktiga. Frågorna gör det möjligt för eleverna att inkluderas i samtalen, ska vara konstruerade så att samtalet är tillåtande och elevernas egna tankar och erfarenheter aktiveras. Jag skulle avsluta lektionen med att läsa ett av dessa brev:

15 mars 1939

I dag blev vi besvikna och ledsna eftersom det inte kom någon post, men vi hoppas att det kanske kommer senare. Förresten fick inte heller fru Edlauer brev från sin son, det vill säga – det beror antagligen mer på posten. Jag vet ju inte heller om du får våra brev så direkt. 

För ögonblicket är det nämligen återigen spänningar mellan Tjeckoslovakien och Tyskland – kanske har ni hört om det där ute också – och enligt brevbäraren går inte tågen lika regelbundet som förut ( … ) Hoppas bara att allt går över och att vi kan fortsätta stå i obruten kontakt. ( … )

Detta brev skulle jag högläsa och samtidigt visa upp i skrift på whiteboard. Eleverna skulle också få högläsa det. Därefter skulle jag låta samtalet uppstå genom det eleverna tänker. Textsamtalet genom detta brev kan jag låta vila. Däremot lyfter jag upp tre ord:

  • brevbärare

  • regelbundet

  • spänningar

Ord och begrepp som eleverna ska få utveckla meningar kring. Muntliga meningar som kan delas mellan klasskamrater (se blogginlägg om tre begrepp och en mening.). En mening skulle jag också lyfta fram och den skulle eleverna få diskutera ur en historisk aspekt och en nutida, dvs hur höll vi kontakt förr och hur gör vi idag:

… att vi kan fortsätta att stå i obruten kontakt.

s. 138

Lektionen är lärande och språkutvecklande. Lärarens förhållningssätt är lyssnande och närvarande. Eleverna ska genom undervisningen få ordet, pröva sina ställningstagande, utveckla språket och få tillgång till litteratur. Jag fortsätter att ställa frågor mellan meningarna.

Och mellan meningarna kommer jag utforska dessa frågor:

”Och så gav han henne breven från Lisl och Pepi.”

  • Gan och henne – vad är det som sker i meningen, mellan vem?
  • Vilka namn finns?
  • Vad berättar namnen?
  • När äger det här rum?
  • Gamla brev – varför sparas de?
  • Varför läser man gamla brev?

”En hög med 368 brev från år 1939.”

  • Vad menas med en hög?
  • Antalet brev?
  • Vad säger antalet brev?
  • Hur många dagar har ett år?
  • Varför skriver man så många brev?
  • Till vem skriver man dessa brev?
  • Årtalet 1939. Vad vet vi om detta årtal?
  • Varför anger man ett årtal?
  • Andra världskriget. Hur sände man brev då?

”En annan med 117 brev från 1940.”

  • Om vi vill bygga ut meningen, hur gör vi det?
  • Vilka ord gör att meningen kan stå för sig själv?
  • Vad kan vi låna från den tidigare meningen?
  • Antalet brev är färre. Varför är de färre än det tidigare året?
  • Varför anger man antalet brev så korrekt?
  • Året 1940. Vad hände i Europa då?
  • Om man skriver brev till en nära och kär vad vill man berätta, kan man berätta?
  • Hur skickas ett brev från ett förintelseläger?
  • Om man är fängslad – hur skickas brev då?

”Endast 3 brev från 1941, men 35 från året därpå.”

  • Ordet ”endast”. Vad gör detta ord med betydelsen i meningen?
  • Skillnaden mellan antal brev de övriga åren – hur stor är den?
  • Vad gör att breven är färre?
  • Vad vet vi om året 1941?
  • Pepi och Lisl är avsändarna till breven. Vad vet vi om Pepi och Lisl? Vad säger det om deras situation? Hur får man tag i papper och penna? Vikten av papper och penna och brevbärare?
  • Året därpå ökar antalet brev från Pepi och Lisl. Varför då? Hur kommer det sig? Vad kan ha hänt?
  • Vad säger årtalen och breven oss?
  • Vad berättas genom dessa meningar?
  • Hur förstår vi antalet brev kopplat till årtalen?

Källa: Elisabeth Åsbrink; Och i Wienderwald står träden kvar, 2011, Natur och Kultur

Publicerat i Boken i undervisningen, Textsamtal | Etiketter , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Lektion: Textsamtal tre meningar om brev

Den reflekterade erfarenheten

Idag fick jag boken ”Den reflekterade erfarenheten” om John Dewey.

 

På baksidan står det:

”Amerikanen John Dewey är inte bara en betydelsefull filosof, utan framför allt är han en av det senaste århundradets allra mest inflytelserika pedagogiska tänkare. Även om hans omfattande författarskap inbegriper studier inom praktiskt taget samtliga filosofiska subdicipliner var det inom det pedagogiska fältet han gjorde sina mest epokgörande insatser.

Denna antologi består av elva artikalr som ur olika idéhistoriska, filosfiska och pedagogiska perspektiv behandlar Deweys idéer om demokrati, utbildning och tänkande. Sammantaget vittnar bidragen om både djupet och bredden i Deweys tänkande, liksom om hans stora aktualitet för dagens svenska utbildningsväsende. Hän är en tänkare som fortfarande provocerar och utmanar.

Medverkande författare är Ingrid Carlgren, Tomas Englund, Erik Hjulström, Anne-Marie Körling, Jonna Hjertström Lappalainen, Niclas Månsson, Eva Schwarz, Carl Anders Säfström, Ninni Whalström, David Östlund, Leif Östman samt bokens redaktör Anders Burman.”

Södertörns högskola.

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Den reflekterade erfarenheten

Jag råkade säga telefonkatalog

Jag råkade säga telefonkatalog. Jag tittade rakt in i ett ansikte som inte förstod alls vad jag menade.

– En mobilkatalog, en katalog över mobiler?

Nej, jag menade de där tjocka böckerna med alla telefonnummer i. Den i två delar. Från a till ö, med namn i, med yrken i och med adresser. Den menar jag. Och så brast tiden i två delar. Då och nu.

Publicerat i Kommunikationen | Kommentarer inaktiverade för Jag råkade säga telefonkatalog

Sorgen: Han berättade om böckerna jag läste en gång

Inutitexten Per Nilsson Ett annat sätt att vara ung, 2000

Han berättade för sin mormor om böckerna jag läste i skolan. Han berättade ”att idag läste Anne-Marie fyra kapitel”. Han berättade att han älskade mumintrollen. Han berättade om böckerna.

Jag lyssnar till vad som har berättats. Om lektionerna han mindes. Han log alltid sa rösten i telefonen. Ja, då han berättade om vad ni gjorde i skolan.

– Han finns inte mer, sa rösten.

De så drabbade. Det så drabbande. Orden om någons död går inte att famna. De studsar mot oförståndet. Det livs levande oförståndet. Den kalla döden. Den där punkten. Den sista. Den är aldrig någon saga.

En punkt för återvändo. Till minnena. Till det som gör att vi minns. De gemensamma berättelserna. De där ögonblicken av minnesbilder som kommer från livet självt. Ögonkasten. Leendet. Den vilsna stunden över matematikboken. Ögonen som lyssnade till muminmammans packning av en väska.

– Läs igen. Läs igen. Läs igen.

Jag läste för 28 elever. Jag läste för var och en av dem. Så läste jag. Jag läste för livet. För eleverna. För skrattet. För allvaret. För språket. För rymden. Jag läste om och om igen. Meningar som fick barnen att kikna av skratt. De där kollektiva skrattet. Det där med att vara ihop.

– Jag minns. Jag minns att han kunde tänka sig gå i skolan. Jag minns att han påverkade mig. Att han gjorde mig till en givande högläsare. Jag minns.

 

Publicerat i Sorg | Kommentarer inaktiverade för Sorgen: Han berättade om böckerna jag läste en gång

En hög böcker och vad som händer om man har dem med sig

Körling fotograferar 2014Jo. Jag tar alltid med mig en hög med böcker. Och jag slår mig ned med min hög med böcker. Jag tittar i dem. Jag läser ur dem. Sitter på en skoltrappa. Eller på någon plats, synlig. Ja, jag syns. Idag satt jag i en trapp. Fyra böcker hade jag med mig. Olika böcker. Vips kom där flera barn. Frågade om vad jag läste och varför jag gjorde det. Sen tog ett av barnen boken och läste ur den, skrattade åt bilderna, lutade sig mot mig och så tittade vi tillsammans. Så blir boken det centrala. Och språket ur den blir vårt.

Körling fotograferar 2014

 

Publicerat i Boken i undervisningen | Kommentarer inaktiverade för En hög böcker och vad som händer om man har dem med sig