Tänker på det yttre – att få göra – när det inre rasar samman

Ser Lars Lerins serie på Svt. Ser hur de målar. Svärtan. Dalarna. Bergstopparna. Livet. I penseldragen berättelserna. Det svåra. På tavlorna syns det som måste synas. Men det är det som kommer ut som kan förklara. Därför kan man inte alltid prestera när man gör. Man måste få göra det som ska bli. Jag tänker på hur lite man ska störa den processen. Ett penseldrag är språk. Det ska inte leda till bedömning utan av lågmäld närvaro. Inga råd får ges för de är lika flyktiga som vinden som drar förbi. Råd är distans. Någon vet bättre. Kan bättre. Gör bättre. Lever ett annat liv än det som kommer fram i mitt.

Mitt hem, min barndom, hade svärtan. Men också dagarna där den försvann. När skratt kunde befrias. Men inte gråt. Jag gick på tå i livet. Mina axlar sköt i höjden. Nacken försvann. Spänd som strängarna på instrumenten. Men ingen ton kom ur mig. Jag var tyst. Jag försökte vara till lags. Försökte förstå. Men jag visste inte vad jag skulle förstå. Jag mötte pappas stängda dörr. Den var låst. I mörkret låg han. Sen gick han ut. Kom tillbaka. Hur det blev då kunde man aldrig riktigt veta. Men det var min pappa. Mamma gick inte bara på tå. Hon försökte forma sig, anpassa sig, göra sig stark av det lilla hon hade. Inte kunde man prata om mörka depressioner. Sprit. Vissa dagar var det ju glada stunder. Men jag minns maten som inte fanns. Jag minns hur hon vände på någon slant. Jag minns hur varorna var få. Jag minns gröten. Men i den klicken av smör. Den sol som fanns i det grötiga.

– Ät solen sist, sluta måltiden med att äta upp solen, sa hon.

Ljuset fanns där som den där klicken. Men också i de där ljuden. Musiken. Som kom från pianot. Som kom från den raspiga skivan när pappa spelade Peter och Vargen. När instrumenten blev djuren. När tonerna gav fantasin en lekplats. En slags musik var någon. På nätterna, jo, jag låg vaken, kunde jag hamna mitt i musiken igen. Den var en slags övergång från den läskiga tystnaden när ingen var hemma. Pappa och mamma försvann ut i mörket under kvällarna. Jag vaknade av att de kom hem. Ibland bråket som kom med dem. Men jag hade något. I en liten ö inom mig fanns musik, kärlek och kreativitet. Den försvann aldrig från mig. Den där kärnan.

Jag har följt en del både nära och kära, men också andra, som inte mäktat med i livet. Svårigheterna att gå och handla. Svårigheterna att bli vuxen. Kämpandet. Vattentrampandet. Aldrig någonsin få vila från den man är. Det man bär på som ännu inte vill bli synligt. Rädd, så in i vassen, rädd. Krutdurken som bärs ska hållas i schack. Och för det krävs vad som helst som kan göra det. Jag ser unga som sluter sig in i sig själva. Det helvete de tampas med eftersom de inte kan benämna det som är där inne.

I Lars Lerin får målningarna berätta. De värderas inte. Jag bakade med unga på en fritidsgård. Jag bakade, satte deg, de stod intill, och efter många bak, efter oändliga stunder med brödbak kom sipprande små prövande ord om hur det kan vara. Frågor till mig handlade inte om mitt liv utan om den som sa något om sitt. Frågorna lyssnade jag till. Jag lärde mig snart att inte besvara dom så där klokt, så att mitt liv kunde forma sig framför dem. Mitt liv som skulle skrämma dem ifrån våra samtal. Jag minns en flicka. Hon kom. Många gånger. En dag slängde hon en stor degklump på mig. Sen sprang hon ut. Hon hade frågat om hur jag skulle vara om jag var mamma och om mina barn skulle känna att jag letade efter dem. Jag tappade mig själv, mitt moderskap låg mig så nära, så jag sa:

– Jag kommer alltid att leta efter mina barn, springa efter dom om dom försvinner, sa jag.

Då kom bulldegen farande. Sen sprang hon. Jag insåg att jag måste lämna. Springa efter. Och jag sprang. Jag sprang. Hon var så snabb. Men jag hann upp. Som tur var fick jag svårt att andas då jag äntligen kunde fånga upp henne. Jag höll om hennes ilska. Jag höll om hennes jävla starka ilska. Hon kämpade med att hålla fast vid den. Ilskan. Men jag släppte inte. Sen grät hon. Det slutade med att vi satt på ett litet järnstaket och hon berättade att hon kunde vara ute hur länge som helst. Hon fick inga frågor. Så hon prövade att vara ute lite längre, ännu lite längre och till slut så kom hon inte hem. Hon sov över hos någon. Men fick inga frågor därhemma. Hon försökte skapa gränser i en värld som saknade dem. Och hon såg inte gränserna. De kom aldrig. Då hon frågade mig sa jag ju något om gränsen. Och om famnen. Och om moderskapet. Och om mina barn. Hon var fjorton år. Jag lärde mig av henne att inte genast förstå frågan som en fråga. Mer som en början till en berättelse som jag kommer att få. Inte de svar jag har att ge.

Jag tror mycket på det yttre. Att lägga pussel. Att sitta intill under en bilfärd. Att själv sticka, måla, teckna och inte ge det till den som man önskar kunde få måla, rita, sticka, baka. Men att ge närvaron styrsel. Den styrsel som kommer med att det sker något i det yttre. Det där yttre som kan vara en försiktig väg till samtalet. Jag har lagt pussel med elever. Hade alltid ett stort pussel som vem som helst kunde få lägga i klassrummet. Man kunde stå där vid pusslet och se andra lägga bitar, se en bild bli till och slutligen kanske våga sig på att pröva. Likaså på mitt köksbord. Ett pussel. Som jag lägger. Som blir någon annans möjlighet. Då kan de där små samtalen sippra fram. De sipprar fram i olika takt. De sipprar ut i bullbaket. De omfamnas i nuet. Jag lyssnar. Och jäkla, ursäkta, men så svårt det är att lyssna. Råden kan stampa i mig. Men jag ger dem inte utrymme. Och när råden stampar i mig måste jag lära mig att skyffla undan dem, De upptar annars min tankevärld och gör mig mindre närvarande. Jag vill ju ut med mitt egna då. Det är inte det egna jag ska lägga fram.

Likaså ska jag inte bidra till förstoringar. Förstoringar som syns i min oro. Oron är ju redan där. Inom den som bär den. Om jag ger luft åt samma oro är det ju fara å färde. Rent ut sagt livsfarligt. Det som finns blir då ett större obehag. Barn lär sig att skydda vuxna och framför allt sina närmaste. Det gör att så små axlar kan tyngas ned så otroligt. Men i skolan kan plötsligt en stund av tecknande åskådliggöra hur tungt det är. Därför kan vi inte alltid bedöma. Säga att det här var fint. Eller vad är det du målat, så där ska man inte måla? Vi handskas alltid med yttringar som kommer inifrån.

Jag kommer att återkomma i det här blogginlägget då jag har mycket att fundera på. Jag gråter då jag ser programmet denna morgon. Jag tror tårarna är för att jag ser till närvaron. Den fattades mig en gång. Jag var tyst som en mus. Glad för att mildra världen utanför mig själv. Men hos mormor och morfar kunde jag vara. Mormor bakade varje dag. Hon hade små saker man måste göra. Sen spelade hon piano. Då stod jag där och kände igen världen både hos mormor och hemma hos min musikaliska pappa.

Jag återkommer som sagt och då fortsätter jag att skriva här:

Genom känsla till tanke, 

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Tänker på det yttre – att få göra – när det inre rasar samman

Idag fick jag besvara de där frågorna och …

Idag var jag hos läkaren. Jag är nöjd med min läkare. Tycker jag får gott om tid. Läkaren tittar och funderar, frågar och tänker vidare. Jag får den hjälp jag behöver. Ibland kan jag känna sådan tacksamhet över att jag får hjälp. När jag väl söker läkarhjälp är jag behövande. Jag vill inte ligga till last. Jag tänker att alltid att säkert är det någon annan som behöver. Jag är helt enkelt inte van vid den omsorg jag får. Men jag behöver den. När jag lämnar besöket och vårdcentralen kan jag klicka på de där vanliga knapparna. Dem jag avskyr. De handlar om gillande och ogillande och påverkar utan kommentarer de som arbetar och får ta del av dem. Det ska vara glada ansikten. Den som får höra att det bör blir bättre har sedan ingen aning om vad som ska bli bättre. Bara att det måste bli bättre.

Men nu fanns det lite andra frågor. Jag kunde klicka på att jag kände mig lyssnad till, respekterad och blev vänligt bemött. Så ungefär. Jag kunde också klicka på att kompetensen var hög och väntetiden kort. Jag kunde ge lite mer till mitt gillande. Det gillade jag.

Hej Hopp,

Anne-Marie Körling

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Idag fick jag besvara de där frågorna och …

Den skrynkliga tystnaden och högläsningens tröst

Jag smyger in i mormors hem. Hon ligger och vilar. Hon är gammal. Jag ser att hon sover. Jag bakar en sockerkaka. Inte för att mormor ska äta av den, för det kan hon inte. Hon ska känna doften. Från ugnen kommer dofter av kanel och kardemumma. Smaksinnena retas och hon får, utan att prestera, dra in dofterna med andetagen. Dofterna finns där och sugs in i mormor. Jag vill behålla mormor i livet en stund till. Det är jag som inte vill att hon ska dö.

Jag känner mig som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta som berättar att ”Nu kommer jag till det svåra. Det som jag inte orkar tänka på. Och inte kan låta bli att tänka på.” Det handlar om döden och att förlora någon som man räknar som omistbar. Hur ska man fortsätta leva utan den man levt med hela sitt liv? Hur blir fortsättningen?

Mormor vilar med sitt lilla huvud på den stora kudden. Hon behöver samma omsorg som det nyfödda barnet. Jag sitter intill henne. Och när orden tar slut, mina egna, tar jag fram en bok och läser högt ur den. Det är som om jag också behöver boken. Högläsningen låter mormor få det mänskliga i en vilande ström. Ljudet av en människa och berättelserna som människorna kunde skriva ger jag mormor. Men jag ger det också till mig själv.

Stämbanden slätas ut. De blir så skrynkliga av tystnaden och den sorg jag känner. Med boken får jag styrsel och jag kan låna styrka och närvaro genom att läsa högt. Jag kan stanna kvar hos mormor utan att rädslan tar överhanden och sorgen knyter sig i magen och gör att jag vill lämna och gå ut i livet. Mormor andas och andas. Tunga andetag.

Mormors hand håller jag i min. Det doftar inget här. Sköterskorna har sagt att det inte är många timmar kvar. Sen säger de att hörseln finns och att mormor hör om jag vill berätta. Hon hör dig, sa de. Det betyder att hon får min röst. Den där strömmande sången som kommer med min röst. Inte orden eller tankarna. Att höra är inte att lyssna. När man lyssnar är hjärna och kropp försatta i aktivitet. Mormor hör mig.

Hjärtat slår ännu i mormors kropp. Detta svischande ljud genom kamrarna i mer än 95 år. Jag sjunger för mormor. Sången om att sova på min arm. Den som Evert Taube skrev. Egentligen är orden en dikt tänker jag. Mormor somnar snart för sista gången. Så likt det lilla barnet är hon. Åldrandets tillbakagång. Så mycket omsorg de behöver av andra som bistår, matar, kramar och småpratar. Jag berättar sagan om alla människorna som befolkat mormors liv, rabblar namn efter namn, sänker trösklarna för namnen och låter dem befolka rummet, alla de som skulle vilja vara där och vinka farväl av mormor. Jag läser och berättar för att bära mig och mormor mot det oundvikliga avskedet. Det kan låta som en saga.

Stämbanden. Den mänskliga rösten. Musiken i språket. Ljuden vi lärde oss att teckna ner. Språket vi band samman till berättelser för att minnas tillsammans och för att lyssna till tillsammans. Författaren från en annan tid går att läsa i en annan del av världen och i helt annan tid. Generationer tillbaka för kommande generationer. Och framtiden vi fantiserade om och fortsätter att fantisera om blir en dag dåtid men speglar trots det något vi kan tänka om och kring med skrämmande aktualitet. George Orwells bok 1984 har en titel vars årtal vi för länge sedan har passerat men bokens innehåll är fortsatt en berättelse om framtiden som tar sin början av idag. Och ordförrådet vi leker med, det som kommer ur böckerna och illustrationerna. Den där knorren.

Vi tonar in. Tonar ut. Berättar och sjunger.

*

Den unga människan jag ibland samtalar med kämpar med sin ångest. Den där ångesten som rister och skär. Så ont den gör. Det är svårt att vara en människa på andra sidan, inte förstå depressionens mörker och inte heller kunna vara där och intill. Ibland kände jag vanmakten att inte kunna hjälpa och då slog ilskan till. Jag orkade inte. Klockan var tre på eftermiddagen och solen gick i moln överallt. Det var nattsvart hos den med ångest. Svärtan for ut över allt. Vi är drabbade när vi dras in i varandras mörker och ibland tvingas vi slå oss fria för att orka med och fortsätta i det ljus vi försöker ge den som inte orkar. Men det viktiga är att inte överge utan om att stanna kvar. Att känna den andres ångest men inte rida den vidare. De andetag man tar berättar för den som plågas att man är kvar där man är. De frågor man ställer berättar att man är beredd att lyssna. Ibland räcker det med att man andas och har en stämma. Men att man stannar, stannar kvar. Inte lever ut utan lever med.

För att orka tog jag en bok. Jag högläste. Jag kunde hålla min röst i ljuset och låta stämman bära. Texten är här och nu och gör att jag orkar finnas kvar för den som behöver mig, som håller mig i kjolen och kramar om mitt bröst. Jag läste och läste. Och läste. Och läste. Rösten i annat tonläge. De mikrosekunders mellanrummen mellan orden. Den lite vilsammare takten. Jag är människa med text. Min röst är kvar. Jag är här.

Publicerat i Högläsning | Kommentarer inaktiverade för Den skrynkliga tystnaden och högläsningens tröst

Känsla av mening och gemenskap

En gemensam stol för flera men när vi sitter där kan vi ge olika perspektiv – vi ser från samma håll men mot olika horisonter. Låt oss samtala om dem, tänker Anne-Marie Körling. 

– Det är så roligt, sa en lärare som utbildar sig vidare.

Det var under arbetet med uppgifterna läraren uttryckte lusten att lära och att upptäcka. Den där viktiga lusten som när den upplevs sprids i rummet och är möjlig att låna av.

Låna av är något jag ofta talar om. Att låna koncentration av läraren. Att låna intresse av läraren. Att låna. Jag tänker ofta – Vad kan eleverna låna av mig? vilket sätter ljuset på mitt engagemang och min nyfikenhet. Jag vill att de ska kunna låna av min nyfikenhet och genom den uppleva min envishet. För jag är envis. Överger inte så enkelt ett innehåll eller för den delen relationen. Även om den prövas. Eleverna har olika perioder av att pröva hur lärarens relation till eleven kan påverkas och hur och om den håller.

Att lärare upplever mening och sammanhang är betydelsefullt för eleverna, för skolan och för det lärande som kommer av mötet mellan innehåll, lärare och elever. När läraren jag möter sitter med tanke och penna i uppgiften och samtalet skapar en känsla av att verkligen vara lärare så händer något. Borta är den där stressen för ett tag. Det skapas ett rum för reflektion och tankeverksamhet. Det är vad läraren behöver. Det är vad eleverna behöver.

Men frågan – vad kan man låna av mig som elev – är inte en enkel fråga. Också jag påverkas av miljö och stress. Jag vet att jag inte vill låna ut känslor av stress. Tvärtom vill jag låna ut av mitt lugn och min tilltro till det vi gör.

Det handlar om känslan av mening och gemenskap. Att leda in in innehåll och genom innehållet skapa gemenskap. Det är vad jag strävar för i alla de möten jag har med elever men också med lärare.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Utbilda i ordning och reda, Värdegrunden | Etiketter , , | 1 kommentar

Det får inte bli fel att komma försent på morgonen

Jag sms:ar till eleven.

Välkommen till skolan.

Vi ses snart.

Anne-Marie

Eleven svarar att eleven är sen och kommer att komma försent. Jag svarar att eleven är välkommen när eleven kommer. Det är morgon och att komma försent kan vem som helst göra. Det viktiga är att eleven kommer till skolan och känner sig välkommen.

Eleven svarar då att

”Jag vill inte komma försent. Då tittar alla på mig. Och läraren säger till. Jag stannar hemma.”

Jag tänker på den händelsen och den jag många gånger möter då jag ska hjälpa eleven att gå i skolan. Det där första mötet med skolan måste bli bra tänker jag då jag lyssnar och läser Tim, Biografin om Avicii av Måns Mosesson utgiven på Albert Bonnier Förlag AB, 2021 att Tim inte vill ha blickarna på sig då han kommer till skolan. Han går inte till skolan om hans acne är för besvärande. Så mänskligt tänker jag.

Det där som hindrar från att närvara och den alltför höga tröskeln som gör att eleverna vänder hem istället för att komma till skolan. Jag har haft många elever som berättat om samma sak. Men också de som kommer men drar huvtröjan långt ner över näsan för att skydda sig och för att få vara för sig själva. De mår inte bra av att vi bedömer dem utan att vi slår oss ner och närvarar en stund. Att vi småpratar om ditten och datten och inte endast fokuserar på att ”du ser ut att må dåligt” eller att ”du kanske kan ta av dig luvan så att jag får se dina ögon”. Det kommer inte att hända att eleven gör det. Kanske först om flera år kommer luvan av.

Vi behöver också förstå att sen ankomst på morgonen är besvärande för eleven och att vi kan se till det mänskliga att komma försent och ge redskap för att hantera en så jobbig situation; hur man går in i klassrummet, hur man kan nicka till läraren och hur läraren kan nicka tillbaka och inte vända upp och ner på händelsen som inleder dagen.

Jag har skrivit om detta i både Läraren inom mig och Undervisningen mellan oss. Och hur bemötandet eleven får faktiskt banar väg för en skolanknytning där skolan har sett över trösklarna in till den. När man gör det kommer eleven som känner sig osäker också att komma in i klassrummet och det är där eleven ska vara.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Kommunikationen, konflikthantering i skolan, Om jag vore rektor, Värdegrunden | 1 kommentar

– Jo visst kan eleverna redan tidigt ta del av Albert Camus texter

Jag undervisar gärna om texter ur böcker barn och unga ännu inte kan läsa på egen hand. Som då jag samtalade med en elev i årskurs fyra om några korta rader ur Albert Camus bok Pesten. Det kom sig av att eleven sökte böcker om pest, död och elände i skolans bibliotek. Det var eleven som fann boken. Vi tittade på omslaget tillsammans. Vi öppnade boken och läste lite i den. Eleven läste och jag läste. Vi möttes över boken. Boken var i vårt gemensamma centrum.

Jag läste:

Hur skall man exempelvis kunna föreställa sig en stad utan duvor, utan träd och utan parker, en stad där man varken hör vingslag eller prassel av löv, med ett ord sagt, en färglös plats?

Camus, A; Pesten, 2001

Eleven lyssnade och sa:

– Men åh, duvorna är ju bara där. Man skulle sakna dem. Men det gör man inte nu. Nu bara finns dom. Men hösten och vintern har vi ju inte några löv men de kommer ju tillbaka. Men tänk om de inte kom tillbaka nästa vår …

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för – Jo visst kan eleverna redan tidigt ta del av Albert Camus texter

Hur läser du de första femtio sidorna i en bok?

Jag visste inget om strategier då jag var ett läsande barn. Jag visste inget om förförståelse. Jag visste inget om det som krävdes av mig för att förstå och kunna läsa. Det fanns ingen egentlig undervisning i läsande eller hur att förstå. Inte heller fanns det några samtal om det jag läst. Men det fanns ett sammanhang. Den bok jag läste hade min mamma läst, min morbror läst och flera andra i samhället hade läst boken. Det gav boken ett sammanhang. Jag visste något om det andra visste. Jag kunde delta i samtal som andra förde eller för den delen lyssna till det som sades, berättades eller frågades om.

Tiden var givetvis en annan. Inte mycket som äventyrade att jag läste. Tv-programmen slutade med en mörk ruta och ett folkhemsgodnatt. Inte heller ringde man som man gör idag. Telefonen fick man använda mycket sparsamt. Inte heller krävdes min närvaro i tiden och en genast kontakt. Det låter sömnigt. I ljuset av tiden som nu är så kan man nästan inte fatta hur man kunde sitta sysslolös på en stentrapp och vänta på att något skulle hända eller bara för att vara där på trappen. Självklart betydde läsandet allt. Oron föräldrarna hade var att man inte skulle läsa sååå mycket utan göra annat också.

Jag funderar över min läsförmåga då. Eller min förmåga att läsa trots att vägen in i boken måste ha varit skyhög. Jag tänker så när jag idag lyssnar till Mina drömmars stad av Per-Anders Fogelström. Staden-serien läste jag om och om igen. Fick inte nog. Vågar jag påstå att jag läste om den så många gånger att jag nästan kunde vissa kapitelinledningar utantill? Ja, det kunde jag. När jag lyssnar på hur staden beskrivs och hur abstrakt den tycks mig idag undrar jag över hur jag kom att fastna i boken? Kanske visste jag något om hur man måste läsa vidare för att förstå boken. Jag vet inte. Jag ser att språket som är rikt och nyanserat. Jag var tretton år. Inte blev jag rädd för bokens höga tröskel. Tvärtom. Jag läste till boken öppnade sin härlighet för mig.

Så här läser jag de första femtio sidorna i en bok? 

Idag måste boken fånga läsaren direkt. Men inte för elvaåringen. Han berättar att han alltid avslutar sin läsning med att läsa om första kapitlet igen. Då förstår han det han inte förstod då han började läsa den. Jag frågar honom

– Hur läser du de första femtio sidorna?

Han berättar:

– Jag vet att man inte behöver fatta något då man börjar läsa, svarar elvaåringen. Man behöver inte förstå. Det löser sig bara man läser vidare.

Jag tänker att elvaåringen vet något om vad som krävs för att komma över tröskeln till berättelsen. Han har läst tillräckligt mycket för att förstå att berättelsen inte genast öppnar sina portar.

– Men jag avslutar alltid böcker med att läsa det första kapitlet igen. Då ser jag hur författarna redan från början gett en massa ledtrådar. Det är kul att läsa så. Man fattar i efterhand.

Som vore han ett barn av Sören Kierkegaard. Livet förstår vi baklänges, men vi måste leva det framlänges. Också en bok går att begripa genom att läsa den från början men sedan gå tillbaka i den. Men vi måste läsa den framlänges för att komma åt de första sidorna.

En kunskap elvaåringen tillägnat sig själv. En strategi för tanken. Den borde delas.

Kanske handlade min omläsning av Per Anders Fogelströms böcker att på sikt också famna staden för det som utspelades i den. När jag lyssnar idag tänker jag på språket. Det rika och nyanserade. Språket som målar fram bilderna och den dåtid som måste målas upp för att ge aktörerna en plats att leva på och i.

 

Publicerat i Hur lärde du dig att läsa?, Lässtrategier, Ordförrådet, Strategier, Textsamtal | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Hur läser du de första femtio sidorna i en bok?