Julsång till skolan – jag försöker

Postat den 10/11/2012 av Anne-Marie Körling

Skoldag råder

det är liv i huset,

liv i huset.

Alla lär sig

pennorna de skriver

pennor skriver

Plugg, plugg, plugg, pluggepluggeplugg, plugg,

plugg, plugg, plugg

***

Se nu springer rektor in i salen

in i salen

Säger något om saken

nå´t om saken

jultack, jultack, jule, jule, jultack

tick, tick tack

***

glosprov, glosprov

innehåller julord,

fina julord

röda, söta, glittrande och stora,

jul, julord, jule, jule, julord

julord, julord

***

Mörkret faller över skolan

över skolan

Ljusen, ljusen tändas utav alla

utav alla,

blink, blink, blinkeblinkeblink, blink

blink, blink

***

Ljusen är vi allihop tillsammans

allihopa

allihop tillsammans

Vi är skolan,

vi är i skolan,

vi är den.

***

Jullov, jullov har vi några dagar,

några dagar

skolan väntar dig tillbaka

väntar dig tillbaka

vänta, vänta, väntevänta, vänta

mig tillbaka

jullov, jullov, julejulejullov, jul, jul lov

Denna kan sjungas på Midnatt råder tyst det är i husen. Tror jag. Om inte, skriv, ändra och passa in orden till din egen skola eller skapa egna utifrån den sångens modell, eller skriv ihop med eleverna. Skapa julsången själva. Jag filar på ett jultal.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Inte alla elever längtar efter ledighet
  2. Väntan
  3. BOKEN HAR KOMMIT!
Publicerat i Sommarlovstal och andra tal | 2 kommentarer

Språk och identitet

Postat den 09/11/2012 av Anne-Marie Körling

Vi är våra relationer. Vi är våra språk. Jag möter barn som letar sig fram i det svenska språket. Kan jag se deras identitet i det fåordiga, de sökande efter orden som inte alls kan berätta precis som modersmålet? Vem är jag att döma? Bedöma?

Jag kan lyssna till det som söks säga. Och kontakten som etableras då jag kan vänta, då jag kan lyssna, då jag kan se. Och jag tänker att identiteten handlar om att bli sedd. Ibland väntad på. Absolut inte språkligt trampad på. Vi är våra relationer. Vi är våra språk. Vi är våra ögon. Vi är våra öron. Vi är vår vilja.

Vi är mycket mer än det som kan uttryckas. Läsning kan också ge oss ord för vem vi är. En textrad kan plötsligt förklara oss. En författare som delar en berättelse kan ge oss perspektiv på vilka vi är och vilka vi blir.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Elevens intresse för språk och skolans innehåll
  2. Lärarens språk är en resurs – och några andra resurser
  3. Lärare – du är ditt språk
Publicerat i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Språk och identitet

Högläsa lättläst – lättlästhögläst!

Postat den 09/11/2012 av Anne-Marie Körling

Jag är hemma och harklar mig. Jag övar mig i att högläsa. Harklar mig och sätter igång.

– Hitta din väg!

Jag läser en lättläst bok. Plötsligt slår det mig att vi också ska högläsa lättlästa böcker. Jag märker att då jag läser får jag extra tankeutrymme i mitt huvud. En slags luftighet där medskapande, kreativitet och textrörelse kan rymmas. Det är då jag högläser jag upplever detta. I tyst läsning är jag inte lika kreativ. Jag tror på högläsningens mellanraderupplevelser. Jag tror på rösten som tolkar. Jag tror på gemenskapen. Så jag funderar på ordet: Lättlästhögläst!

Och orden får tyngd där jag lägger min röst!


Inlägg som berör samma teman:

  1. När läsning väljs bort – ett elevperspektiv
  2. Att högläsa för magen
  3. Börja högläs och fortsätt högläsa
Publicerat i Bibliotek/Skolbibliotek, Klassrummet, Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Högläsa lättläst – lättlästhögläst!

Svensk litteratur i världen

Postat den 09/11/2012 av Anne-Marie Körling

Här kan man höra om svensk litteratur! Lite kul tycker jag.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Grammatikbakelse – mums!
  2. Upptäckt!
  3. Utvärdering studiedag
Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Svensk litteratur i världen

Värdegrund i matematiken

Postat den 09/11/2012 av Anne-Marie Körling

Någon söker på orden ”Värdegrund i matematiken” och kommer till min blogg.

Jag tycker meningen är vacker. Värde är också ett matematiskt ord. Värdegrund är inkluderande förhållningssätt – alltså att ständigt lägga till och inte dra ifrån, hantera bråk i symbolisk form och inte tänka sträcka då det gäller skolkunskaper utan linje. Så att omsättandet av det matematiska kan fortsätta betyda språk och kommunikation, karta och bidra till känslan av att jag förstår och kan. Och att linjen kan leda vidare …

Matematik och värdegrund är spännande ord att grubbla på. Sätter matematiken i ett sammanhang.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Ordspråk om ämnet matematik
  2. Frågor kring värdegrund, vilken står du på?
  3. Engelsk matematik
Publicerat i Matematikundervisning | Kommentarer inaktiverade för Värdegrund i matematiken

och de som dog och de som växte upp och höll drömmen vid liv

Postat den 09/11/2012 av Anne-Marie Körling

En lång tid i mitt liv arbetade jag på en Kvartersgård i söderförorten Dalen. Det är nog en av de mest utmanande arbetsplatser jag har haft. Vi var ett väl ihopsvetsat team av anställda som hade öppet från klockan nio på morgonen till klockan tio på kvällen. Fredagar till klockan tolv. Och vi mötte föräldrar som var hemma med sina barn, tanter som förirrade sig in och drack kaffe, nyanlända som sökte kontakt och så alla barn och ja… främst alla ungdomar. Vi hade så mycket folk i de små lokalerna vi fanns i. Vi klippte frisyrer, bakade bullar, stekte pannkakor en hel kväll för att ge och låta ge de hungriga växande, tog emot kärleksberättelser, delade ut skydd, talade om föräldrar, talade med föräldrar, hindrade bråk mellan gäng, hindrade unga att begå brott och ibland lyckades vi inte. Men vi var alltid där. Och vi var alltid med de unga.

Jag har sett unga som lämnat skolan tidigt önska sig läsförmåga. Jag har hört unga berätta om sina livsproblem och fått mina egna att blekna. Jag har sett ungdomar skratta åt framtiden och jag har hört unga vara rädda för den. Jag tror aldrig att jag någonsin kunde få en bättre skola i hur det är att vara vuxen kring unga människor. Och hur det är att vara ett väl fungerande kollegium som verkligen med passion och engagemang öppnar portarna och dörrarna till verksamheten.

Jag lärde känna många, många ungdomar. För något år sedan var jag på en mycket tung begravning. Jag har skrivit om den tidigare. En ung man som inte längre finns bland oss. Och så mindes jag mina egna skolkamrater som barn. En del försvann. Dog en för tidig död. Och vi pratade om dem. Förstod inte att skolkamrater kunde dö. Förstod inte hur droger drog undan fötterna på livet. Vi visste inte.

När jag ser denna film känner jag igen ungdomarna jag mötte. När jag hör låten de delar med sig av ser och hör jag hur de namnger den som inte längre finns bland oss, hur de tänder ljus och låter ljuset fara upp mot himlen.

Jag blir berörd. Jag minns. Det var förort till Stockholm. Det var åttiotal. Det känns så länge sedan. Om den Kvartersgård hör jag i början av texten och om drömmarna som hålls vid liv. Och om Tomas som inte längre finns. Känslorna är starka. Minns killarna som suttit vid mitt köksbord och ätit en och annan hembakad bulle.

Och så en sång om Stockholm, också om förorten:


Inlägg som berör samma teman:

  1. John Guidetti: Ledare som är känsliga och vet vad de gör
  2. Wow! Vilka resurser de är och vilka idéer de har:
  3. De oanade vägarna – var blev ni av alla utbildningsvägar?
Publicerat i Musik, Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för och de som dog och de som växte upp och höll drömmen vid liv

Om skoloro!

Postat den 08/11/2012 av Anne-Marie Körling

Jag minns, eller tror mig minnas, en liten berättad episod ur Bruno Bettelheims barndom. Bruno Bettelheim beskrev detta med oro och ickeoro. Han beskrev vad det gjorde med honom att ha föräldrar som inte oroade sig, trots att det fanns all anledning att vara just orolig, det var krig och förstörelse.

Jag minns inte var jag läste den, kanske i någon självbiografi eller en bok om psykologi. Men Bruno Bettelheim beskrev hur han som liten pojke fick se hur hans stad bombades sönder och samman. Han blev rädd för ljuden och rädd för det som ägde rum. Hans föräldrar var lugna. De var inte rädda. De lyfte upp sin son till fönstret och berättade lugnt och stillsamt om det som hände och hans rädsla försvann. Ett litet barn blir det som föräldrarna blir. Oroliga om det farliga som föräldrarna oroar sig för.

Jag har ofta tänkt på den här berättelsen. Hur mycket lugn som skapas om vuxna är lugna. Hur trygg en famn är som härbärgerar det farliga och gör barnen trygga. Barn är den oro som föräldrarna är. Och jag tänkte på skolan. På den oro som finns där. Oro!

Jag tänkte på skolan. Som vi oroar oss. Som vi oroar oss. 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Den stora oron – att våga bära den
  2. Diskussionstext: Pappas yrke
  3. Bort allt vad oro gör
Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Om skoloro!