Anne-Marie Körling

All högläsning vi ger eleverna handlar om att åskådliggöra det dolda skriftliga språk som finns i böckerna. Det är att artikulera skriven text så att den går att höra. Att högläsa är att muntligt föra ut skriftspråket. Och det finns ingen åldersgräns då vi inte längre kan högläsa för eleverna. Självklart kan vi läsa högt för dem på gymnasiet, årskurs nio och … också på ålderdomshemmet. Det finns ingen ålder för berättelser, för högläsningens gemenskap. Ingen ålder alls. Det handlar om att förhöja livskänslan, vi är ihop och vi är inne i en berättelse.

Däremot finns de människor som aldrig någonsin får lyssna till vad en högläsare kan berätta om för spännande saker.

Allt är språk. I skolan måste vi bli mer generösa med att ge eleverna ingångar i olika språkvärldar. All text kan visas upp via kanoner, all text kan högläsas så eleverna kan se och höra, delta själva om de vill i lärarens modellande textläsning. Textförståelse är inget vi någonsin kan ta för givet. Det är bara att gå till oss själva – förstår vi allt vi läser?

Begrepp som hör till ämnesområden ska övas, tränas och nötas in genom att läraren använder begreppen och åskådliggör hur de kan begripas. Det handlar för mig om att ge eleverna mer språk, ständigt mer språk. Att också visa att jag själv är läsande, att jag själv grubblar på hur att förstå, att jag själv inte alltid kan, att högläsa, högläsa och högläsa. Vi måste skapa möjligheter för eleverna att delta, ingå, kunna, tänka och själva läsa texter.

Jag tänker ofta att vi måste börja med att ge. Ge litteratur i mångfald, ge spännande berättelser och sagor så att eleverna inte endast måste lära sig om dem, om språket utan också få det. Skolan är en sådan plats. Skolan är en sådan plats. Måste vara en sådan plats.