”Försummat modersmål”

Jag läser efterordet i boken Malström av Sigrid Rausing, 2018;

Att få en bok översatt till sitt försummade modersmål är en komplicerad process. man befinner sig i en parallellvärld: berättelsen är ens egen, rösten någon annans. Större frågor uppstod också. Vad innebär det att översätta sina minnen till ett annat språk, det vill säga i mitt fall ursprungligen från svenska till engelska? Hur viktigt är det språkliga emotionella bandet mellan barndomen och det vuxna livet?

Jag vill tacka min förläggare Albert Bonnier, som ändrade utgivningsdatumet och lät mig gå igenom texten i lugn och ro med hjälp av författaren Johanna Ekström.

Språket man använder när man ramlar och slår sig. Språket man använder när man är känslomässigt nära. Språket som knyter samman band, familjens språk, historiens språk och rötterna som finns i språkets sång. Modersmålet. Och vikten av att få möta det känslomässiga såväl som de kunskaper språket bär med sig av ordförråd, grammatik och innehåll. När man använder modersmålet håller man det levande. Genom litteratur på modersmålet underhåller vi det skriftligt och ordrikt. Vi underhåller språkets grammatik och vi får nya ord som uppkommit trots att vi inte befinner oss där de används.

Minns min farbror. Han emigrerade till Amerika. Hans modersmål konserverades eftersom han inte använde svenska i levande samtal. Långsamt ersatte han sitt modersmål med det språk han omgavs av. Omistligt var dock hans skorrande. Ibland kunde jag höra den svenska sången då han pratade. Han njöt inte av svensk litteratur eller valde att inte läsa på svenska. Han blev ett annat språk och med det kom han längre ifrån oss än avståndet vi fysiskt hade. Ett avstånd han önskade sig. Något smärtsamt han lämnade bakom sig. Något han inte längre ville ha kontakt med.

Hur som helst. Då jag undervisar nyanlända använder jag mycket bilder. En bild gör att vi kan samtala på fler språk. Vi kan peka för att visa vad det är vi pratar om. Jag ber eleverna  berätta på det språk som de kan, dvs, det språk eleverna är mest förtrogna med. Jag hör hur de med lätthet de kan berätta och hur ledigt de formulerar sig. Jag brukar börja där. Låta det språket få utrymme. Och ser hur viktigt det är att få börja med det man kan och behärskar. Reta upp tanken med språk som kommer naturligt och som samtidigt synliggör aktivitet och delaktighet. Vi börjar där och övergår till gemenskapen här och nu. Hur ska vi förstå varandra? Jag vet att de tänker, funderar och berättar. Men inte på svenska. Att de har saker att säga vet jag. Frågan är hur vi tillsammans ska skapa ett språk för oss, hur vi utvecklar gemenskapen genom det svenska språket. Genast blir orden färre. Meningar reduceras till enord. Övergången från modersmålet till svenska en kognitiv resa som ska leda till kontakt, självständighet och läsande mod. I övergången till det andra språket och den gemenskap som kommer med det tvingas man kanske att överlåta den egna berättelsen till någon som kan förklara och försöka översätta det man vill ha sagt. Som översättare i skolan kan man komma nära men ändå inte.

Jag tänker på Sigrid Rausing ord om att ”berättelsen är ens egen, rösten är någon annans.” I detta fall är Sigrid Rausing också översättaren tillsammans med Rebecca Alsberg. Och behovet av att noga och långsamt gå igenom det översatta så att det försummade modersmålet kan bära minnen och återge dem med samma intensiva känsla som texten kräver.

Jag vill också rekommendera boken. Den handlar om de starka krafterna som missbruk leder till och hur andra påverkas med samma kraft. Med ett enda ord, titeln på boken, beskrivs hur och varför:

Malström förklaras som tidvattenström med kraftiga viverrörelser i vattnet. Malströmmen skapas då stora vattenmassor kommer in i smala sund och inte hinner rinna tillbaka på grund av starka inflöden. Det resulterar i vattensamlingar där vattnet rinner fram och tillbaka och skapar vattenvirvlar. Om ett föremål hamnar i en malström dras det mot mitten och sugs ner under vattenytan. Det är därför farliga vatten med krafter som kommer av höga hastigheter.

Anne-Marie Körling