Rummets förväntan, regler och vi tillsammans i det!

I Hanne Kjöllers ledare idag, Dn 10 september 2011,  berättas om hur en teater-föreställning i princip blev ett trist och tråkigt interaktivt spel i hela salongen. Jag kan höra hur illa förberedda elever gör väsen av sig och att läraren mitt ibland dem inte förmår göra något i stunden. Det är ett problem. Jag håller med Hanne Kjöller, och inser att jag varit med om detta massor av gånger. Jag har därför noga förberett elever för hur man uppför sig som klass i en tunnelbana, hur man är då man besöker kyrkor, museum och teatersalonger. Hur man förbereder sig inför ett teaterbesök. Allt det där rumsliga som vi måste stötta och förbereda för. Oftast stannar det vid att lärare lär elever att följa läraren till själva lokalen, aldrig att fullt ut existera och samverka i den.

Jag minns en mycket sorglig begravning. Det var en ung människa som tagit sitt liv. Jag satt bland mycket unga människor. De var svartklädda. Nedsänkta huvuden. Sorgen tvingade dem till det. Tårarna rann, några skrek. Förtvivlan fyllde hela kyrkorummet. Så är det med sorg och dess fokus. Det fanns några psalmer att sjunga och det fanns några siffror som hänvisade till vad i psalmboken. Någon intill famlade i boken – Hur faen gör man? och jag fick visa under sjungandet. Den som satt intill mig hade blivit osäker, kunde inte delta i det som skulle vara gemensamt på grund av sin okunskap. Det är absolut inte personens fel, utan att vi aldrig någonsin berättar om det verkliga som krävs av oss, och som vi själva kommer behöva förstå, därför att vi fullt ut vill delta. Den smärtsamma okunskapen i något som förväntas kan bara utbristas i ett – Faen! också i en kyrka. Också under en begravning. Då jag visade tillrätta och lade en arm om den som frågat mitt i sin gruvliga sorg fick jag ett viskande och grumligt tack till svar. Sorgen var stor.

Också då en mobiltelefon skar genom själva akten fattade prästen det modiga allvaret att inkludera detta i sitt avnavlarsvar. Istället för skammen att störa fick den som glömt att stänga av sin mobil möjlighet att genast göra detta, prästen sa: Och livet kommer alltid att ringa in … precis som här … livet kommer alltid att ringa in och göra sig påmind för oss alla. Jag slöt prästens ord i mitt hjärta. Det gäller att famna det som sker utan att göra skada av den skam som de som sitter där tillsammans får uppleva. Det handlar om att vara tillsammans i olika rum.

Vad jag tänker kring det Hanne Kjöller beskriver är sorg. Elever ska kunna gå på teater och förstå vad som är en teater, vad det betyder att ridån går upp och skådespelarna tar platsen och fokus. Att vi lyssnar ihop. Diskussionen får komma sedan. Mobilerna stängs av för en liten tid för att inte störa. Samtalet, godiset, viskandet läggs i framtiden. Det är inte McDonaldstid där skådespelet ska förstås kanske omedelbart. Det handlar också om den demokratiska rätten för alla att ta del av skådespelet. Det är ingen högljudd ton som ska härska hos någon. Högröstade gensvar är inte roliga och ingår inte i aktiviteten att delta lyssnande och betraktande på det som sker därframme.

Jag sörjer det jag läser. Jag tänker att vi alla är rumsligt ansvariga. Också den som tar eleverna till det offentliga rummet måste utbilda i vad det är att befinna sig där. Skolans utbildaransvar ligger i den förflyttningen, den verkliga textrörligheten. Den rent rumsliga demokratin. 

Jag minns ett studiebesök i en skola på Nya Zeeland. Vi skulle besöka en Maouriskola. Vi välkomnades in i en aula. Dansades in i den av eleverna. Det var knäpp tyst. Jag trodde inte mina ögon då jag mötte runt 600 elever sittande på golvet, leende och välkomnande, respektfullt deltagande, lyssnande och medborgarvänliga. Jag fick tala till dem. Jag fick möta dem. Och omslöt sedan allt i mitt pedagogiska hjärta. Det handlar om möten. Och vi måste utveckla dessa möten till mångfald och ansvar. Det ska givetvis inte handla om att eleverna ska vara tysta, men lyssnande. Det betyder också att deras röster blir respekterade och lyssnade till. Frågan är om elever blir det i sin dagliga verksamhet? Lyssnade till?