– Nej, jag tänker inte pyssla, sa en elev under julpysseldagarna! Jag bara tänker inte Anne-Marie!
– Berätta om dina tankar, jag behöver få kunskap om dem, frågar jag.
– Säg till mig vad som är meningen med att göra massa pyssel, säg mig vad det är jag ska lära mig med det här,
berätta vad en tomte gör för skillnad i mitt liv, berätta för mig vad jag lär mig av att klippa i lite papper… det här är inte något jag lär mig ett dugg av. Jag vill verkligen inte pyssla!
Jag måste erkänna att jag är helt på det klara med att jag har fått de elever jag utbildat. De som vågar ta ansvar för sitt lärande, vågar och kan gå i dialog med sin lärare, vågar, kan och vill stå på sig och föra fram sina åsikter och att dialogen fungerar mellan mig, elev och kursplan.
– Vad tänker du då? frågar jag.
– Får jag läsa är det bra, det lär jag mig av, det är roligt, och boken är spännande!
Jag kan inte säga annat än självklart. Eleven slår sig ned bland pappersark, saxar, limburkar och slår upp sin bok. Det är en fantasyberättelse. Kräver mycket av sin läsare.
Jag har alltid haft svårt för pyssel av det traditionella slaget. Jag klarar inte av jultomtetillverkningen där allt utförs enligt en mall. Jag är inte en sådan lärare, och det kan jag ibland lida av. Jag önskar att jag vore för sakens skull. Då jag passerar klassrummen syns ungarna pysslande och görande. Det småpratas och julaktiveras överallt.
Jag har naturligtvis undervisning som är av pysselkaraktär, det låter onekligen som jag försöker försvara något jag egentligen inte försvarar, och jag ställer mig frågorna:
Varför gör jag nu detta? Vad är det för lärande i detta vi nu gör?
Pysslar vi enligt tradition eller konstruerar vi något nytt?
Anne-Marie
Ordboken förklarar ordet pyssel med: smärre petiga sysslor! I skolans värld finns pysselgrupper enligt ordboken (tryckt 1986 för jag har då aldrig hört att vi inom skolan har pysselgrupper). Det står så fint i ordboken att pyssla kan betyda sköta om något… exempelvis kan man pyssla om sjuka och gamla.
Jahaja!
Då skulle man kunna tänka att detta petiga och smärre sysslorna kring sjuka och gamla också betydde en medveten människosyn!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Har för mig att det kallades pappslöjd när man gick i skolan. Och visst har man klippt till en och annan julstjärna att hänga i granen. Tja, vad lär man sig. Möjligen att omsätta tanken eller bilden i huvudet till ett fysiskt ting andra kan beskåda och fantisera om.
I vuxen ålder kan de som ska bli arkitekter ha nytta av att visualisera tankarna med modeller. Som igår på abc för det nya krematioriet på Skogskyrkogården. Då kan de som inte har förmågan att se 3D-bilder i huvudet få en uppfattning. Tja, det är väl pyssel….
Bra: Jag behöver förklaringar och tankar som är större än själva jultomtens skepnad i en målad toarulleform. Jag blir glad då jag får omsättningstankar. A-M
Jag ”pysslar” när jag virkar och stickar. En hel del matematik i det!
Jag inser att jag behöver den här informationen. Jag stickar själv. Och tycker om det. A-M
Pyssel kan vara ett sätt att bygga på erfarenhetsbanken inom exempelvis matematikens geometri: I julpyssel finns det jättemycket geometriska former och kroppar: julgranskulorna, paket (som exempelvis rätblock och kuber eller kanske tetraeder.) Julgranar som koner. Julkort med geometriska figurer. Eller om det inte är jul; vika origami – konstruktion och instruktioner – att kunna följa instruktioner. många möjligheter om vi bara inte låter aktiviteten stå okommenterad – för jag håller med om att det är värdelöst att bara pyssla för pysslandets skull. God jul!
Du – pysslandet som en del av något annat som vi söker medvetandegöra är jag helt för… och också det pyssel som bidrar till något större. Jag måste veta tänket och omsluta det i det vi gör… för att kanske senare förmå relatera till något vi i handling har genomfört. Jag må vara en tråkmåns… men jag ser inte detta i en liten tomte… speciellt om tomten inte omsluter elevens egna kreativitet. Tack för alla svar. Jag utvidgar mitt eget tänk. A-M
Vi lär med handen säger Aristoteles. Teorin stiger ur handgreppen. Jag kan inte pyssla men har en vän som jag träfar då och då. Hon pysslar, jag hantverkar. Egentligen gör vi samma sak. Vi räknar, vi mäter, vi tränar vår finmotorik, vi samtalar och tänker. Man samtalar så bra när man hantverkar tillsammans. Kanske för att när man arbetar med händerna händer det något med tanken. Som titeln på en bok jag har här hemma : Medan handen arbetar vidgas blicken. Det händer saker som inte är så lätta att beskriva i motiverande ord.