Den tysta läsningens baksida

Jag har frågat så många, så många om hur de läste sina böcker i skolan. Hur läste du under den tysta läsningen? Jag önskade mig berättelser om läsupplevelser, om bokanknytning och att skolan bidragit till att läsningen blivit en vuxen aktivitet. Min fråga har jag ställt där jag kunnat, och jag önskar mig egentligen att någon går djupare in i frågeställningen för att att klargöra hur de som en gång var tysta läsare i skolan idag läser.

Alla jag frågat, och det är många, har haft tyst läsning i skolan. På frågan vad de läste då minns väldigt få sina böcker. Hur de läste vet de mer om. Alldeles för många läste inte alls, de väntade ut lektionens slut, de vände sidor då andra vände sidor och satt och tänkte på annat. De lärde sig att läsa böcker utan att läsa dem. Visst finns det också elever som faktiskt läste men de är inte tillräckligt att några få gör det.

Det här gör mig oroad. Om det är så att elever inte läser under tyst läsning så beror det på att de inte finner boken intressant, att de inte kan läsa, att de inte har ork för att andra saker tränger sig in mellan den som ska läsa och bokens text och koncentrationen är inte möjlig att ge boken, att läsa är ett måste och läsaren inte kommit att uppleva känslan av att läsa för att skapa mening och betydelse i läsarens inre.

Och jag blir uppriktigt ledsen över att vi ger eleverna böckerna och kräver tystnad. Boken skriker ut sina meningar, vill dela med sig och eleven måste få dela med sig för att bli läsare. Undervisningar om text måste till, djupdiskussioner om meningar skapas, och läraren måste, läs MÅSTE, läsa högt ur alla böcker, korta och långa stycken för att bana vägen för litteraturen i skolan. Och det i alla skolans stadier.

Och råder tyst läsning i klassrummet så önskar jag att läraren också satt och läste, antingen själv, eller ständigt med sina elever. Det är en möjlighet att ständigt vara aktiv kring eleverna, föra samtal ett lågmält samtal med en elev om läsningen, om att dela innehållet och på djupet intressera sig för hur läsningen fungerar och vilka upplevelser eleven har kring sin bok. Om den tysta läsningen ger läraren möjlighet att göra annat så delas inte aktiviteten kring läsningen med läraren vilket försvårar för eleven att se värdet av sin egen läsning. Allt som sker i klassrummet är under lärarens inflytande. Därför är lärarens läsande roll mycket viktig. Det börjar med läraren.

Läsförmågan går ned. Intresset för boken blir allt mindre. Förmågan att läsa är inget som handlar om ensamhet, inte till en början. Bokens innehåll kräver människan. Att bli läsare kräver en läsare som visar vägen, banar vägen för litteratur, lyfter fram den, och ger den en daglig plats i klassrummet.

Skolan är en plats för det gemensamma. Om vi arbetar nära och själva är mycket intresserade av läsning så lever vi upp till att skolan ska vara och verka generös. För mig innebär det att vi ständigt lyfter vår egen läsning, ständigt lyfter våra gemensamma läsningar till diskussioner och självklart låter elever läsa självständigt också. När läsningen är i fokus så är samtalet det också. Att böja sig intill en klasskamrat och dela med sig av sin läsning är generöst. Om läraren påpekar något om att störa så är det sant att eleven stör. Eleven stör med ett innehåll som eleven vill dela med sig av. Så ska vi störa varandra. Det är ett gott störande tänker jag.

Och så har vi det där med skolans bibliotek? Hur skolan ser på litteraturen syns i omvårdnaden och skötseln av biblioteket där den anställde skolbibliotekarien är en central person i skolans system. Det handlar om något större än att ha ett bibliotek. Det handlar om att vara ett bibliotek.

Att läsning är en ständig påminnelse om människan, hennes plats, hennes känsloliv, hennes utveckling och hennes möjligheter och som sådan kan litteraturen inte vara en isolerad företeelse. Den tysta läsningen kanske gagnar kanske inte alla elevers läsutveckling och trots att böckerna ligger öppna framför eleverna så har textens innehåll fjärmat sig från dem. Jag räds den tanken!

Litteraturförslag:

Samtliga böcker av Gunilla Molloy!

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Pedagogik and tagged , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Den tysta läsningens baksida

  1. MalinC says:

    Jag tror att den tysta läsningen gynnar de elever som redan läser mycket, men för de elever som inte är vana, intresserade eller särskilt duktiga läsare är det meningslöst. På min skola har alla klasser 15 minuter tyst läsning varje morgon. Det är en skön och lugn start på dagen, men om den stimulerar intresset för läsning är ju mycket tveksamt. Ännu mer oroande är det förstås om det skulle vara så att tystläsningen i sig skulle bidra till att fjärma elever från härliga läsupplevelser.
    Jag dövar mitt dåliga samvete genom högläsning, parläsning och gruppläsning och boksamtal också!

  2. Pingback: Hur skapas goda läsare? | Berättarperspektiv

  3. Anne-Marie Körling says:

    Om man genomför en mängd läsaktiviteter som du nämner, som är läsaktiviteter ihop, så tror jag att man visst kan ha en stund tyst läsning, eller mummelläsning så att man kan dela med sig av det man finner intressant eller viktigt. Jag tror att man måste vara generös med läsning i skolan. A-M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>