– – –
Ni behöver bara göra tre, säger vi med vänlig stämma som om arbetet vi givit våra elever skulle vara besk medicin eller nödvändigt ont. Ni behöver bara göra tre. Som om det är något fel på uppgiften. Som om det är synd om eleverna att de har fått den. Som om man inte står för det man ger.
Sedan nöjer vi oss med att det kanske blir en eller två meningar. Istället för att fråga, erbjuda och inbjuda eleverna i aktiviteten:
– Hur många vill ni pröva att göra?
Många av mina elever har sagt att de vill skriva 50 egna meningar efter en modellad jag givit dem. Och så sätter de igång. De skriver, pratar, diskuterar och formulerar sig. De vill inte sluta.
Jag har lagt märke till att den där omsorgsfulla tonen i att bara behöva göra tre sänker arbetets värde något otroligt. Det gör något med uppgiftens värde, den är inte värd mer energi än det läraren annonserar ut. Ni behöver bara …
Varför ägnar vi oss åt begränsningarna? Varför ger vi inte eleverna frihet att utforska uppgiften, utveckla den ihop, skriva hur mycket som helst.
Och när allt är klart, om arbetet någonsin blir det, läsa upp, dela, flippa eller låta eleverna ta hem och läsa upp för sina ”förvånade” föräldrar som utbrister…. så mycket.
Nåväl, jag är egentligen inte ute efter hur mycket man gör, utan mer vad man lär sig av det man gör. Och lärandet är det som ska lyftas upp och in i klassrummet. För att lära behöver vi göra, pröva och ha roligt. Då måste tonen i den som initierar arbetet också innehålla lust, glädje och nyfikenhet. Jag gör alltid de arbeten vi har i klassrummet. Delar arbetsuppgiften. Därmed är jag också källa om eleverna kör fast.
– Kom och dela mitt innehåll, hämta inspiration här, eller hos en kompis.
Exakt så enkelt 🙂 …och ofta lika svårt, om man lyssnar på eleverna.