Att göras självmedveten hindrar oss från att vara lärande

P1000102

Det svåra med undervisning är att inkludera eleverna fullt ut i den, dvs att inte få eleverna att distansera sig utan delta. Tillsägelser och tillrättavisningar inför en hel grupp skapar distans och medverkar till självmedvetenhet. Eleven sitter där och funderar över de inre frågorna hurvida läraren tycker om eleven eller bygger upp försvar och ilska för att eleven inte känner sig bekväm eller är fylld av skam som gör att eleven inte orkar, vill eller tänker delta i lektionen.

Jag belyser dilemmat via litteraturen.

Ett stycke ur Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” från 1956, s. 27 ff.  Rasmus bor på ett barnhem där fröken Hök håller ordning och reda på barnen. Ibland kommer det fint besök som ska välja ut ett barn att ta hem till sig, denna gång är det den vackra handlarfrun:

”Heter du Rasmus du”, sa den vackra frun.

Rasmus kunde inte svara, han bara nickade.

”Om du skulle bocka dej när du hälsar”, föreslog fröken Hök.

Rasmus blev röd och bockade sig hastigt.

”Vill du ha en pepparkaka”, undrade handlarfrun och tog en från brödkorgen.

Rasmus kastade en snabb blick på fröken Hök – var det lovligt att ta emot pepparkakan eller inte? Fröken Hök nickade, och Rasmus tog kakan.

”Om du skulle bocka dej när du får en kaka”, sa fröken Hök.

Rasmus blev ännu rödare och bockade en gång till. Sedan stod han där och skruvade på sig och visste inte vad han skulle göra. Han tordes inte börja äta på pepparkakan, och han visste inte om det var meningen att han skulle gå eller stå kvar.”

Händelsen visar hur tillrättavisandet väcker skam och undran om vad det är man gör fel och rätt. Det skapar inre frågor och distans till det pågående. Det väcker frågor om man är omtyckt, duger och om man gör rätt eller fel. Den korta berättelsen mynnar ut i ytterligare osäkerhet hos Rasmus. Det slutar med att han blir ordentligt ledsen och överger situationen och möjligheten. Allt sker inför andra barn och inför de vuxna som ska värdera barnet som sitt eget eller inte.

”I detta ögonblick kom fröken Hök ilande.

”Rasmus, din olycksunge”, skrek hon. ”Jag tror du är från vettet i dag. Ska du aldrig lära dig att bära dej åt som folk!”

Tårar av skam och förtvivlan steg brännheta upp i Rasmus ögon och han rodnade våldsamt.”

För att slutligen leda till att:

”Rasmus var försvunnen. Med sin skam och sina omanliga tårar hade han dragit sig tillbaka till avträdet. Det var en fridens ort för sårade själar, det bästa ställe som fanns att glömma olyckor på.”

Det som skapar den här självmedvetenheten är att:

  • tillsägelserna riktas mot personen och inte mot händelserna
  • desperata uttryck som säger något om vem barnet är och att det är olikt hur folk är i allmänhet
  • att tillsägelserna inte är ämnade att skapa möjligheter utan visa på bristerna

Vi kan alltid, alltid fundera över hur vi själva skulle vilja bli tillsagda inför andra. Pröva på oss själva. Och när vi gör det undersöka hur vi reagerar och vilka handlingsmönster situationen kräver av oss. Hur skulle vi själva göra?

This entry was posted in Barns rättigheter, Föreläsningar jag ger, Hinder för lärande, Inkludering, Kommunikationen, Misstagen, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Strategier, Undervisningen and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>