”Får lärare i Sverige slå elever?”

Elevens röst körlings ord

 

En elev kommer springande. Tar tag i min axel. Jag stannar. Vänder mig om. Ser en elev som behöver prata. Eleven tar fram sin mobil. Han visar upp en artikel där en lärare har slagit en elev. Eleven framför mig är upprörd och rädd. Eleven frågar om det är sant.

– Är det sant? Jag måste veta. Är det sant?

Utan att tveka svarar jag nej. Jag tittar in i elevens ögon och säger att svenska lärare slår inte sina elever. Ur hela mitt lärarjag kommer svaret. Så självklart svarar jag. Mitt svar ska inte lämna några ytterligare frågor.

– Jag blev slagen av mina lärare. För att jag inte förstod. För att jag inte kunde. Jag var rädd i skolan.

– Jag lovar dig att du inte behöver vara rädd här. Vad vet du om svensk skola så här långt?

– Att lärarna bryr sig om. Att de inte slår. Och att de vill att man ska lära sig.

Så ska det naturligtvis vara för en elev. Studiero är att inte uppleva sig rädd. Att ha lärare som bryr sig. Att lärarna inte slår sina elever och att lärarna vill att eleverna ska lära sig.

Jag tänker på Lena Sundströms bok ”Spår” (2013) där den nyanlända inte kände till något annat om Sverige än att Sverige är bra på barns rättigheter.  ”Hon visste i princip inget om Sverige, men hon hade läst att det var ett land som var bra på barns rättigheter.”

This entry was posted in Lärarens språk, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Relationer och vänskap, Skolrättigheter, Styrdokumenten, Värdegrunden. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>