Förvirring och oro rörande egen kompetens

Jag har många, många samtal med lärare. En del skriver. Andra ringer. Det är viktigt att få prata om det som gnager och gör ont och det som gör att man tappar lusten att arbeta. Inte sällan möter jag lärare som tvivlar på det de kan och som tror sig sämre än vad de faktiskt är. Detta tänker jag då jag läser D.W. Winnicotts bok Ord till föräldrar (1994) där Winnicott envist berättar hur vi måste stötta det som fungerar och hålla fram det så att också föräldern ser det och förstår att det föräldern gör är betydelsefullt, ja till och med det allra viktigaste. Winnicott skriver att allmänna råd ofta skapar oro hos någon.

I en soffa i ett personalrum samtalade jag med en lärare som undervisat elever i nästan fyrtio år. Jag frågade om hon ville berätta hur många hon elever hon lärt att läsa under alla dessa år. Hon berättade lite försiktigt om hur många klasser hon haft under sin lärartid och hur hon känt när ett barn lärt sig att läsa. Jag bad henne berätta mer om det hon gjorde och hur det kändes att vara en så viktig del av barnens liv och fortsatta liv. Hon var inte glad. Stoltheten kom inte över henne. Jag frågade hur det känns, vad som får henne att inte känna den.

– Jag trodde en gång att jag kunde. Barn lärde sig att läsa och jag var viss om att jag hade kompetensen. Men ingen frågade om den. Istället kände jag mig ifrågasatt och när all fortbildning kom så skulle jag lära om. Nu är jag bara osäker och vet inte om jag kan något alls.

– När började osäkerheten? frågade jag.

Osäkerheten kom med samhällets oro för om och hur barn kan läsa. En allmän oro i frågan. Och med den alla lyft som skulle hjälpa lärare som inte kan. Jag frågade om hon kunde lita på sin kompetens och hur hon kunde gå tillbaka till det hon en gång hade gjort. Det är där möjligheten finns. Inte i den oro och den osäkerhet hon känner. Så tänkte jag.

Jag läser det Winnicott skriver om hur man måste behandla en mamma:

Om mammor blir tillsagda att göra de ena eller det andra, blir de snart förvirrade, och  – vilket är allra viktigast – förlorar kontakten med sin egen förmåga att handla och veta …

Han skriver också;

Om man kan visa människor vad de faktiskt gör blir de mindre ängsliga, de känner sig säkrare på sig själva och kan då också söka kunskap och inte råd när de tvekar eller inser att deras kunskap brister. Orsaken till att de söker kunskap är att de redan har en aning om vart de ska vända sig. De börjar förstå att man kan tillägna sig ett objektivt förhållningssätt i frågor som gäller tanke, känsla och beteende, och blir mindre skeptiska mot vetenskapen, …

Han menar också att man måste ta sin utgångspunkt det som människor tänker, känner och gör och ur det man lär sig ge information utan att undergräva självförtroendet hos den som lyssnar.

Det är nästan trösterikt att läsa den korta meningen:

… att mycket av det människor gör faktiskt är vettigt under de förhållande som råder …

Jag läser vidare och varje gång det står något om förälder så byter jag ut det mot lärare och  funderar vidare.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

Litteratur;

Winnicott, W.D; Ord till föräldrar, Natur och Kultur, 1994

This entry was posted in Hur lärde du dig att läsa?, Kollegialt lärande, Konsultation av något slag, Om jag vore rektor, Pedagogiska samtal, Undervisningen, Vetenskap och teori. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *