I den vackra bildromanen KATTVINDEN av Helena Öberg och Kristin Lidström kan vi läsa om vad som hände under Spanska sjukan.
Jag väljer ut några rader och hoppas ni läser hela berättelsen och stannar upp vid bilderna och läser dem noggrant och innerligt:
Man skulle inte ta med några egna saker till sanatoriet, eftersom det kunde sprida smitta, sa mormor.
/ … /
Vi åkte genom stan tidigt på morgonen. Bilen gungade fram genom snöslasket. Vi fortsatte, bort från stan och ut mellan fälten, upp mot skogarna och bergen. Mörka granar kantade vägen, tung snö och höga plogvallar. Mil efter mil. Till slut öppnade sig skogen och vi var framme.
Sanatoriet var vitt och väldigt, större än något av alla husen i stan. Mormor följde mig till entrén. Jag hade feber, världen var lös i kanterna. Där vid dörren blev jag lämnad. Jag höll väskan i handen och mormor, nickade och sa:
– Gå nu. Det blir bra, snart är du frisk.
Morfar satt kvar i bilen. EN sköterska tog emot mig. Hon hade vit klänning, vitt förkläde och en vit liten hätta på huvudet. På sanatoriet var allt vitt.
Jag hamnade på en bacillsal.
/ … /
Det luktade sjukhussprit och såpa.
Det fanns regler för allt.
Det värsta var besöksförbudet. Mormor och morfar kom varannan söndag. De fick stå på gården och prata genom fönstret. Som tur var bodde jag i en sal på första våningen.
Ingen rörde vid mig.
Jag saknade katten. Den mjuka pälsen och de varma, torra trampdynorna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
