Jag har skrivit några böcker. Det gör att jag är helt införstådd i det hemska att texten på inget vis är klar då jag har skrivit färdigt. Det betyder att man har ett slags råmanus. Och sedan tar själva skrivpetandet vid. Till stora arbeten behöver man en klok redaktör som dels förstår författarens skrivsätt och förstår hur känslig författaren är för röda bockar (som aldrig någonsin ges från ett förlag) och att författare går igenom vissa stadier i sin självständighetsförklaring av den text som skrivit. I det första skedet handlar det om att ge iväg något som någon annan ska få läsa (och då ligger skrivarhjärtat i den andres omsorg och hjälp så hjärtat slår förtvivlat). Då texten har gått fram och tillbaka i oändliga omgångar och något litet har ändrats där och fått konsekvenser på sidan 135 och sedan ändrats där … kan man tänka att texten är klar för publicering. Väl publicerad har texten ett eget självständigt liv. Jag går mycket sällan tillbaka och läser om för att se vad jag har skrivit. Boken är sin egen.
Dessa saker är viktiga att undervisa kring. Hur gör jag med min egen text? Det brukar jag visa eleverna. För hur ska de annars veta att skolan delar en del av den verklighet som gäller utanför den. Det handlar inte om att rätta utan att undervisa.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
