Mitt liv har befolkats av tanter och farbröder. Udda tanter och udda farbröder. Vuxna med egenheter och underligheter. Vuxna med rika liv och hemligheter som barn inte ska inbegripas i. Middagar med tanternas och farbrödernas prat och berättelser. Tonerna i deras röster som avslöjade känslorna, den återhållsamma upprördheten, det kluckande skrattet och harklingar och antydningar. Tanterna som ordnade basarer för att skänka pengar. Tanterna som stickade, virkade och pratade över kaffekoppar och kakor. Farbröderna som förvandlades till argsinta gubben och snälla farbror. Arga gubben som inte tyckte om barn. Snälla farbrorn som gjorde det. Dumma tanten som inte alls hade några mammakänslor för barn utan tyckte att de kunde hållas borta och inte gjorde någon affär av de åsikterna. Snälla tanten som kramade handen och smusslade över en tvåkrona i hemlig gåva.

Som vi behövde de där tanterna och farbröderna. Vilka äventyr de var som representanter för en märklig vuxenvärld där åsikter gick isär och känslorna pyrde under civiliserade former. Våra femårsfingrar flätade i varandra då vi sprang förbi dumma tantens hus och det befriade skratten när vi undkommit ilskna farbrorns högljudda rop att ungar ska lära sig veta hut. Våra stora ögon och gapande munnar då vi plötsligt fick höra om något äventyr som den vuxne hittade på där den plötsliga hjälten skapades framför ögonen på oss och som fick oss att fantisera om isbjörnsmöten och vargavintrar utan mat.

Jag växte upp i ett hyreshus och i en villa som mormor och morfar hade. Mina dagar handlade om att äta frukost och bli utskickad att leka, bli inropad till lunch, ut i leken igen och senare till middag. De tre trappstegen till hyreshuset kunde förvandlas till vad som helst där man satt och klurade ut saker att tänka på och göra. Lekkamraterna kom och så var man plötsligt ihop. Ibland tryckte vi våra näsor mot bageriets varma fönster och om vi uthärdade länge kom bagaren ut med misslyckade kakor. Hos mormor och morfar satt vi också på stentrappen innan äventyret började. Leken uppfanns och så sprang man ut i lekens äventyr. Andra gator var farliga äventyr. Barnen som bodde där kunde göras till fiender som man skulle smyga på. En gammal farbror slängde några ord efter oss, en hund skällde sig  bakom ett staket och sommargatorna yrde av varmt damm runt våra plåsterklädda ben.

Vi flyttade till en ny förort. Gården där barnrik. Det kryllade av barn i alla åldrar. Lekarna förändrades. Avancerade bollspel med egenpåhittade regler och man ställde sig i kön och väntade på sin tur att kasta. Hali-halå-låt-bollen gå.

De vuxna köpte maten. Ibland fick man följa med till affären. Det var en slags inblick i vad vuxna gjorde och vad de hade för sig. Det var ofta tråkigt och när tråkigheten blev som värst fick man gå ut och sitta på stentrappen och vänta på den vuxne som handlat klart och som inte köpt mer än nödvändigt. I närheten av de nybyggda husen fanns det nya centrumet. Stort och med många affärer. På gården kom leksakerna att väcka avund. Alla ville ha troll som luktade speciellt med långt hår som man kunde kamma.

Leken krävde plötsligt att man hade det där trollet och tjatet på mamman och pappan ökade därhemma. Tjatet om att få följa med och handla. Tjatet om att få stå där och titta på troll och andra saker att köpa.

Den där sommaren som tycktes så lång, så varm och så stillsam. Den där sommaren en gång för länge sedan. Då man var barn. Den där sommaren som förmodligen är flera somrar, hopblandade till en enda. En känsla. En doft. Den där sommaren då tiden liksom stod stilla för att den en dag skulle kunna återkallas. Doft och känslor bevarade.

Den där sommaren då ensamheten inte var farlig. Den långsamma promenaden till kiosken och den där glassen som var sommarens bästa. En slags ro. Ett slags barfotaliv där humlorna surrande hämtade allt de kunde ur nyponrosorna.

Den där sommaren är en doft. En sommar som förmodligen var fler än en.