Anne-Marie Körling

I DN kommer äntligen ett litet glädjebesked. Nyheten att pojkars läsning ökar kraftigt. Låt dem nu läsa vidare.

I alla mina klasser har jag fått pojkar att läsa böcker. Jag har aldrig någonsin tjatat på dem att läsa, aldrig ifrågasatt deras läsval, aldrig funderat över varför pojkar inte läser, alltid visat att jag själv läser och tycker om att läsa, läst högt varenda dag och flera gånger om dagen för att ge olika smakprov ur böcker och följt läsutvecklingen väldigt noga och letat efter intressanta texter att läsa par om par eller i grupp. Allt för att ge litteraturen, läsningen och boken en plats för alla elever i klassrummet. Jag har haft turen att ha skolor med skolbibliotek. Varje dag hämtade jag en hög med böcker som jag visade för eleverna och ur vilka jag högläste då jag inledde lektioner. Jag läste tre till fyra minuter ur varje bok i stället för att tala om ordning och reda. Den infann sig omedelbart för att eleverna fick lyssna till berättelser. Jag hade också en bok jag läste längre stycken ur. Varenda bok jag läste något ur blev en bok eleverna valde att läsa själva. Varje dag delade vi sedan med oss av roliga meningar ur de böcker vi läst eller andra textfunderingar vi hade kring det vi läst. Det blev en naturlig del av skoldagen.

Jag har heller aldrig betraktat pojken som en som inte läser.  Pojkar läser men de tillåts ofta inte läsa det de vill och att det de läser aldrig räknas som att läsa. En pojke som spelar spel på nätet läser och skriver. Det är bara det att vi inte visar vårt intresse för det som sker och vad det är pojken gör. Vi slarvar med att säga: Han sitter bara vid datorn.

En elev jag hade liknade boken vid ett dataspel:

– Boken är som ett dataspel utan knappar.

Så kan det bli! Så kan det vara!