Fattigdomen var andras dom

Körling fotograferar 2014

Några av mina barndomssomrar var fattiga. Jag var inget barn som skulle eller kunde resa hit eller dit, packa väskor för äventyr. Jag skulle vara hemma. Min mamma arbetade och min pappa var död.

Jag var hemma på sommaren. Det var somrar då vi inte heller hade så mycket mat. Min mamma vände på en del pengar, ett konststycke jag inte förstod mig på men som jag drömde att jag en gång skulle få lära mig för mamma pratade om hur hon kunde trolla med pengar.

Tiden var sådan att man vände på det man hade. Idag är tiderna annorlunda. Man vänder inte på någonting. Däremot vänder man sig från dem som inte har. Under de fattiga åren hade vi något. Min mamma vände och vred på det. Det var inget konstigt att andra vände och vred på sina saker och ting.

Då jag var barn och bodde på den gård där alla andra barn också bodde delade vi villkoren att inte ha så mycket pengar. Därför skämdes inte barn. Eller rättare sagt hade föräldrar som inte skämdes. Kanske var det för att det fanns hopp om framtiden. Välfärden byggdes upp och det gavs signaler om att det mesta ordnar sig och att denna svåra tid skulle vändas till något gott. Framtiden var – till skillnad från nu – inom ramarna hoppfull.

Men en sommar, eller två, tre innan saker och ting ordnade upp sig var det Flatenbadet som var det stora äventyret. Bussar hämtade på morgonen. Ledarna prickade av. Min matsäck bestod av två hårda knäckemackor med margarin och ett salladsblad mellan. Korv kunde jag glömma, kaviar fanns inte för oss. Någon mjölkchoklad hade jag inte heller. I min plastpåse låg en handduk.

Flatenbadet var en barnrik plats. Vi lärde oss simma, hoppa i, dyka och allt som behövdes lära om vatten lärde jag mig där. På eftermiddagen var det äntligen dags för det mest efterlängtade; tre släta bullar, ännu lite varma, och en tetra med mjölk. Vi stod i långa led för att få våra bullar och vår mjölk. Tre bullar! En ljuvlig matstund framför en scen där barn och vuxna uppträdde. Sen bussen hem. Klockan fem var man hemma igen. Solbränd, lektrött, hungrig och lycklig.

Det fanns något för oss som inte hade pengar. Det fanns också andra som inte hade pengar. Det var mer vanligt att man inte hade råd. Jag minns mig inte som fattig. Jag älskade mitt liv på den gård där barnen lekte, där lekarna var många och kollektiva och där sommaren innebar fri lek från morgon till kväll. Vi gick inte omkring i affärer och suktade oss till saker och ting. Vi barn var aldrig i affären. Affären fick man ibland följa med till, men det var sällan. Det gjorde att man inte tjatade så mycket på saker och ting man ville ha. Vi lekte. Lekte. Lekte.

Det är lätt att göra förr-i-tiden till något bättre. Det var inte bättre förr. Men jag lekte bättre förr. Gården var ett äventyr. Flatenbadet var en plats för oss med lite, lite pengar. Ett sommarparadis. Det var en slags rikedom.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 3 kommentarer

Lazy waterers

Körling fotograferar 2014

Blommorna jag köpte passade mig. De passar en lat person som inte gids vattna. I själva verket betyder det att blommorna inte behöver så mycket vatten. För om jag nu vore en ivrig vattnare som inte kunde låta bli att vattna så skulle den blomman som inte behöver en sådan vattnare strax övervattnas och vissna bort. Jag behöver blommor som klarar sig drägligt utan vatten.

Blommorna behöver inte mig. De behöver vatten. Detta konstaterande behöver jag ta till mig.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Lazy waterers

Göra ingenting

Körling fotograferar 2010

Att låta dagen bara få breda ut sig och forma sig själv. Agendorna som skjuts åt sidan. Blicken mot himlen. Fåglarna som ritar sina streck över den. Molnen som vandrar som stora bomullstussar över mig skuggar en stund och ger sig sedan av mot ny mark och ny utsikt.

Dagen som inte fylls fyller sig själv. Ekorren som plötsligt springer över husfasaden följs av mina ögon. Jag ser den klättra. Ser den stanna upp. Ser den ta fart och vips är den borta. Den där långsamheten som låter mig upptäcka det som finns runt den plats där jag oftast är. Ibland hörs röster. Från långt håll närmar de sig och för en stund går samtalet att förstå, några steg till och samtalet blir ljud som bärs bort av de promenerande.

Jag somnar utan att somna. Min hjärna vilar ut. Mina händer slår sig till ro och fötterna läker ut sina skavsår. Från balkongen inunder kommer dofter av mat, strax hör jag knivarnas möte med tallriken och tystnaden maten erbjuder då vi tuggar i oss den. Ett flygplan flyger över med sin öronbedövande kraft och skakar om tillvaron och hastigheten för en stund. Boken på magen. Mina andetag går djupare och längre ned i kroppen. Boken gungar där den ligger.

– Får det bara vara så här? gnager en röst inom mig. Får det vara så här en sommardag? Måste vi inte göra något?

 

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Göra ingenting

Semesterrörlighet

Körling fotograferar 2014

Publicerat i Fotograferingen | 1 kommentar

Stark mening om läraryrket

”Ännu en gång såg han lärarkåren åderlåtas …”

ur romanen Stoner av John Williams, 1965, 2014, s. 260

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Stark mening om läraryrket

Värdegrundsarbete börjar precis här och nu

Värdegrunden är ett stort samlingsbegrepp

som syns i alla mikrosammanhang

mellan dig och mig, lärare till lärare,

lärare till elev.

 

 

Publicerat i Värdegrunden | Kommentarer inaktiverade för Värdegrundsarbete börjar precis här och nu

Det är enkelt att utvärdera

Körling fotograferar 2014Det är egentligen mycket enkelt att utvärdera. Om vi ständigt ställer oss frågan och tillsammans utforskar vad vi tänker om den så utvärderar vi. Att utvärdera är inget som vi ska göra för att någon annan frågar om den utan för att själva utveckla det vi gör, tänker och gestaltar i undervisningen och tillsammans med eleverna. Det är också en fråga att ställa till samtliga som deltar och som också pekar mot ansvaret om det vi gjort ihop men som var och en måste ta sig en funderare kring. Vi lär oss att utvärderingar kommer på slutet av någonting; slutet av terminen, slutet av arbetsområdet, slutet av … men om vi ska kunna göra förändringar och skapa delaktighet måste utvärderingarna komma kontinunerligt.

Hur blev vår dag, den här lektionen och vad lärde vi oss? Upplevde vi gemenskap idag?

Det slår mig att kontiNUerligt innehåller ordet NU.

Publicerat i Frågekonsten, Kommunikationen, Ordförrådet, Pedagogiska samtal | Kommentarer inaktiverade för Det är enkelt att utvärdera